En timme bort är en promenad genom parken och kanske en hamburgare eller
falafel på vägen. Det är en precis lagom bit för att lämna en uppskjuten
match som äntligen blev spelad och ta sig till ett gulddrama, som
visserligen aldrig blev ett drama, men däremot gyllene.
Äntligen kom guldet ”him”. Visst tog LDB FC Malmö guld även förra året, men då
stod vi på ett Valhalla i Göteborg flera omgångar innan serien var slut och
det kändes ganska ödsligt och framförallt inte festligt på samma sätt. På
vägen hem körde vi ihjäl en räv utanför Halmstad. Och sen var det slut på
firandet. Åtminstone offentligt.
Det blev aldrig någon kortege genom staden, Malmöborna fick aldrig fira sina
kvinnliga guldmedaljörer. Men i år fick de det. I år hyllades LDB FC Malmö
av nästan 3 400 åskådare på Malmö ip som sjöng ”Forza Malmö – heja di rosa”.
Många av de som sjöng var klädda i himmelsblått och jag tror att det under
matchtröjorna bultade hjärtan som fortfarande hoppas att MFF någon gång ska
ge LDB FC Malmö ett så pass bra och schyst bud att de två blir en förening
igen.
Firandena är lätt att jämföra – det är desto svårare att jämföra de två gulden
för det är två helt olika prestationer. Förra säsongen var det en
segermaskin som tuffade sig igenom serien, i år hackade det betydligt mer –
trots att det på förhand såg ut att vara upplagt för ett överlägset LDB FC
Malmö som till hösten skulle bli ytterligare förstärkt av Therese Sjögran
och Caroline Seger.
Men upplägget på säsongen blev svårare att hantera än beräknat. VM innebar sju
veckors uppehåll och laget kom ur den rytm det hittat under våren.
Uppehållet innebar sju veckor utan tävlingsmatcher för stora delar av
truppen – samtidigt som de som spelade VM kom tillbaka mentalt och fysiskt
slitna. Resultatet blev fyra matcher utan vinst. Inte heller fick
förstärkningen av Sjögran och Seger den förlösande effekt som det var lätt
att tro på inför säsongen.
Och sedan gick det lätt att räkna ut laget vid flera tillfällen. När jag satt
på Malmö ip och såg LDB FC Malmö förlora stort och märkligt mot Tyresö, i
den matchen då spelarna visades av planen en efter en, hade jag svårt att se
hur laget skulle orka resa sig igen. Hur det skulle förmå stå upp de
resterande matcherna av säsongen och försvara guldet. Men LDB FC Malmö kom
igen – och däri ligger prestationen det här året. Att inte låta sig slås ned
av en match där allt gick emot laget, en efterföljande förlust borta i
Linköping och ytterligare en förlust borta i Italien. Att ta sig samman och
besegra Tavagnacco på hemmaplan och sedan slutföra seriematcherna på bästa
sätt – kanske inte alltid med bländande vacker fotboll, men med de resultat
som behövdes.
Den vackra fotbollen sparade de till avslutningen. För när Örebro kom på besök
och Malmöpubliken fyllde ip, då spelade LDB FC Malmö årets bästa match. Sex
mål – samtliga riktigt snygga mål från första passningarna via framspelande
klackar till avslutningarna.
Till sist flödade guldkonfettin över konstgräset. Sambabrudarna dansade med
spelarna, Therese Sjögran sippade champagne på presskonferensen och Caroline
Seger gjorde sitt bästa för att låta seriös. Guldet var himma. Och firades
rejält.