Regnet smattrade mot det utfällda taket på stadion i Frankfurt och fick den
enorma arenan att kännas som ett litet tält. Lotta Schelin tränade för sig
själv men jag tror inte det finns något annat än direkt livsfara som kan
hindra henne att spela den här matchen. Resten av laget körde en lätt
träning. Fokuserat och lättsamt på samma gång, det som blivit det svenska
lagets kännetecken under det här mästerskapet.
Sverige ska möta Japan i semifinal och jag förstår fortfarande inte varför så
många tror att det är en lätt väg till final. Här kommer ett lag och
springer skiten ur Tyskland – det lag som Sverige alltid haft svårt för
– och svenska folket skriker att VM-guldet är klart. Jag förvånades över den
kollektiva suck av lättnad som verkade gå genom landet Sverige – alltså inte
landslaget, jag tror att de var rätt sugna på att slå tyskorna en gång för
alla – när Japan slog ut Tyskland.
Visst är också jag tveksam till om Japan orkar göra ytterligare en sådan match
som mot Tyskland. Samtidigt: ett lag som slagit ut Tyskland på hemmaplan
kommer stärkt ur det. Och semifinalen kommer att bli en jävla match, för att
tala ren och ful svenska.
Vad som framför allt imponerade med den japanska insatsen mot Tyskland var
fysiken. Tyskland som i många år har levt mycket på sin fysik mötte nu ett
lag med spelare som alla var bra mycket kortare men orkade springa dubbelt
så långt och var minst lika hårda i kropparna. Dessutom extremt
bollskickliga. Långa starka tyskor hade ingenting att sätta emot små
stenhårda japanskor som verkade vara dubbelt så många på planen – så mycket
sprang de, och varje minut som gick var en förlorad tysk minut och en
japansk vunnen. Japanskorna sprang tills tyskorna i desperation glömde allt
vad de egentligen kunde om fotboll, för de hade aldrig hamnat i en liknande
situation tidigare, där någon hällt så mycket grus i deras väloljade
lagmaskineri.
Även om japanskorna kommer att springa lika mycket mot Sverige kommer inte
Sverige att hamna i samma situation som Tyskland för Sverige har både legat
under och varit pressade förr. De vet hur en sådan situation ska hanteras.
De vet att den tuffaste uppgiften hittills väntar, att de ska möta ett lag
som liknar Nordkorea men att en insats liknande den mot USA kommer att
krävas. De vet att tålamodet kommer att vara deras bästa vän och stressen
deras största fiende. Det japanska kortpassningsspelet måste brytas ner
lugnt och metodiskt
Sverige har ett outnyttjat vapen. Det heter 4-2-3-1. Trillar japanskorna för
mycket boll kan Sverige spela med fem spelare på mittfältet och på så sätt
krympa ytorna. Det enda som grämer mig är att inte Nilla Fischer kan sitta
på bänken beredd att komma in i ett sådant läge. Hon är precis den
spelartypen som skulle vara guld värd att skicka in när någon av
innermittfältarna sprungit sig trött. Stor, stark, lugn, klok. Ingen flyttar
på Nilla Fischer.
Det kan inte ta slut redan. Än finns det så mycket hunger i det svenska laget.
Så många mil kvar att springa, mål att göra, segerdanser att dansa, drömmar
att drömma och uppfylla.
– Vi vill bara komma ut på planen nu, det rycker i alla ben, sa Sara Thunebro
kvällen innan semifinalen och ögonen lyste på henne. Vi vill ut och
fortsätta prestera och rida på vågen vi är på just nu.
Mot finalen, det är dit de ska. Jag kan inte se vad som ska kunna stoppa dem.
Även om det kommer att bli vansinnigt tufft. Det finns bara en väg, och den
leder framåt.