Det var leendet som var roligast att se. Henrik Larsson var sådär som han så
sällan är nuförtiden, så glad att han hade svårt att hålla tillbaka ett
skratt som bara ville bubbla upp ur honom, ut ur honom. Minns ni hur han var
i tv-studion efter Anders Svenssons frisparksmål på Argentina så vet ni
exakt vilken typ av skratt jag menar.
Nu hade han inte spelat oavgjort mot Argentina i ett fotbolls-VM. Han hade
vunnit på sudden death mot Jönköping i den svenska superligans bottenskikt.
I innebandy. Och han kunde inte sluta le.
Det går att kalla det här äventyret för många olika saker. PR-kupp från FC
Helsingborg, ett bevis för vilken låg nivå den svenska innebandyn håller.
Det finns korn av sanning i båda påståendena, men viktigast av allt: Henrik
Larsson tycker att det här är förbannat roligt.
Henrik Larsson gör ingenting som han inte tycker är roligt. Han spelar i
landslaget när han känner för det. Drar iväg till Manchester United för att
få lite ny inspiration. Stannar i Skottland "för länge", tvärtemot vad alla
karriärplanerare anser. Nu är det innebandyn som ger honom motivation och
gör honom glad.
En PR-kupp, alltså? Visst. I souvenirshopen i Idrottens hus i Helsingborg
såldes igår tre olika sorters tröjor. En FCH-t-shirt och två varianter på
"17 Larsson". De såg ut att sälja rätt bra. TV4 roddade om i sitt program
för att direktsända, på pressläktaren var det knökfullt och nästan 2000
personer såg matchen på plats. Även spelbolagen såg ett ökat spelande.
Men inhoppet är inte bara PR. I så fall hade inte Henrik Larsson fått spela så
mycket och framförallt inte i det viktiga skedet av matchen när Helsingborg
var hack i häl och jagade utjämning. Det var då han fick spela som mest, i
den tredje perioden när matchen stod och vägde.
Han var snabb, la några fina passningar och rotade framför mål någon gång.
Niklas Jihdes uttalande om att han tänker agera sargvakt i Helsingborg om
Henrik Larsson gör mål i Superligan är lika mycket en diss av Henke som ett
sätt att hävda att ligan är lite bättre än den är. Naturligtvis måste det
vara störande för den som brukar kallas världens bäste innebandyspelare att
en 37-årig fotbollsspelare kan gå rakt in i hans liga – och faktiskt platsa.
Jihde tog mer eller mindre tillbaka vad han hade sagt efter matchen och det
var det enda sättet för honom att rädda situationen. Nu var det plötsligt
"en seger för innebandyn" att Henrik Larsson varit så bra. Sanningen ligger
någon annanstans. Innebandyn måste utvecklas mer och det är svårt för en
globalt sett liten sport. Samtidigt är Henrik Larsson ett fenomen, en
begåvning utöver det vanliga och inte vilken 37-årig fotbollsspelare som
helst.
Framtiden verkar höljd i dunkel ovisshet. Men med tanke på hur roligt han
tycker att det är att spela innebandy är det inte omöjligt att det blir den
som håller honom kvar i Sverige. Om han träffar rätt överenskommelse med ett
fotbollslag, vill säga. HIF, hörde ni?