I den blicken syntes elden, den som brinner inom Anja Pärson och aldrig
slocknar, som får henne att ens vara här i Whistler och som hjälper henne
upp på morgonen när kroppen är mörbultad och samma backe, samma hopp, om än
lite nerslipat, står och väntar på henne igen.
Anja Pärson längtade efter att åka slalom. Det låter helt sjukt och jag är
faktiskt inte helt säker på att det är riktigt friskt, men jag älskar den
inställningen. Det gjorde ont, det syntes på tv-reprisen hur kroppen värkte
vid varje käpp men adrenalin är bästa smärtlindraren och Anja Pärson behöver
ingen doping eller mirakelpiller, hon kommer långt på sitt adrenalin.
Det finns OS-medaljer och det finns OS-medaljer. Det finns dagar då ett brons
är det tristaste som finns, den nesligaste av förluster. Och sedan finns det
andra dagar, sådana som igår. När att starta är en bragd och att ta medalj
är nästintill omänskligt.
Det var den tröttaste målgesten ever, den efter störtloppet. Ett plågat
ansikte, två armar mot skyn. Men hon stod på benen. Hon tog sig i mål. Så
fruktansvärt stark. Och min respekt och beundran för den här kvinnan bara
växer och växer.
Hon har åkt så många lopp, tagit så många segrar, imponerat så många gånger.
Kommit tillbaka i svåra lägen och vunnit omöjliga tävlingar. Varit uträknad
förr men ändå stått där till slut, som segrare. Hon har överträffat sig
själv så många gånger tidigare men jag har aldrig varit så imponerad som den
här gången.
Först var hon tvungen att besegra smärtan. Pjäxan som tryckte på. Musklerna
som värkte vid varje nedslag och kontakt med käpparna. Att ens ta sig upp ur
sängen dagen efter en som i onsdags är mer än vad de flesta skulle klara av.
Men så är vi ju inte Anja Pärson.
Sedan hade hon huvudet. Bara att blicka upp mot backen igår, dagen efter
onsdagen, och se branten, se det sista guppet, och veta att 35 tjejer skulle
kasta sig ut i den igen – bara det räckte för att det skulle knyta sig i
magen. På mig alltså, som bara behövde stå stilla allra längst ner. Men Anja
Pärson såg drivkraften i det, såg att hon var tvungen att åka för att kunna
gå vidare. Trots att hon bara var ett enda stort blåmärke.
Efter att ha besegrat kropp och huvud hade hon slutligen sina konkurrenter
kvar. Och den medalj hon förlorade på sin uråkning i onsdags fick hon
tillbaka när Lindsey Vonn åkte ur.
Det är en tunn linje mellan mod och dumdristighet, så är det i all idrott som
bygger på fart. Och jag antar att det är precis som med ryttare som blivit
kastade av hästen: de måste upp i sadeln igen för att inte bli rädda. Anja
Pärson var tvungen att ta sig genom det sista hoppet igen för att inte
tvivla på sig själv.
– Det gäller att bli så arg som möjligt, sa Anja Pärson efter
superkombinationens störtlopp och det är klart: det är väldigt mycket mer
konstruktivt att vara arg än rädd.
Jag ska aldrig mer vara rädd för något. Nästa gång det händer ska jag frammana
bilden av Anja Pärson uppe i startposition för mitt inre, se hennes
sammanbitna ansikte, hur hon kastade sig ut i backen där hon dagen innan
flög så långt. Jag ska tänka på hur hon inför störtloppet sa att hon tvekade
på grund av smärtan, "någonstans har man ändå en gräns",
på hur otroligt långt bort hennes gräns uppenbarligen går.
Ingen skulle ha klandrat henne om hon inte hade ställt upp. Alla hade haft
förståelse om hon istället vilat upp sig för att komma igen i Super-G.
Nu stod hon där, nu var hon med. Nu tog hon OS-brons.
Amazing, as we say in Canada.