Igår skulle vi ha fått den. Truppen. Den nye förbundskaptenens första
landslagstrupp inför mötet mot Italien om en och en halv vecka. Istället
sitter vi här och funderar på om Rade Prica får en ny chans i landslaget,
och om Mikael Dorsins tid börjar nu. Truppen kommer först på måndag för den
nye förbundskaptenen ville själv vara med och ta ut den. Bra det. Bra
början. Och vi sätter ett streck i spalten som heter "Krock mellan
uppdragen".
Jag tror att de blir flera, strecken i den spalten. Jag förstår att Svenska
Fotbollförbundet verkligen hemskt gärna ville ha Erik Hamrén, själv är jag
glad att det blev han för av de alternativ som kändes rimliga var han
definitivt ett av de bästa, kanske allra bäst. Men priset blev högt. Jag
tror att Erik Hamrén stod högt – antagligen till och med högst – på
önskelistan redan från början när Fotbollförbundet gav sig ut på jakt efter
en ny förbundskapten, men när alternativen föll ifrån ett efter ett är det
klart att en viss desperation smög sig in i processen. Förbundet räknade
kanske med att Rosenborg skulle släppa Hamrén, jag menar: hur bra är en
tränare som egentligen vill vara någon annanstans? Vem vill ha någon som går
och grämer sig över att han hindrades ta sitt livs chans?
Rosenborg var hårdare än så och priset blev dyrt. Hur dyrt återstår att se.
För jag tänker inte på de pengar som förbundet fick lägga för att få
tillgång till Erik Hamrén, Svenska Fotbollförbundet är ett rikt förbund och
har råd med de fyra, sex eller tio miljonerna eller vad de nu tvingades
hosta upp. Nej, jag tänker på krocken. Dubbelarbetet. En splittrad Erik
Hamrén med huvudet på två ställen samtidigt.
– Våren är inget problem, säger Lars-Åke Lagrell men jag håller inte med honom
om det. Det är inte säkert att våren blir ett problem men våren ser under
alla omständigheter inte alls lika spännande ut längre. Våren är egentligen
möjligheternas tid. Det är då det svenska landslaget har chans att möta
kvalificerat motstånd i jakt på VM-formen och där prova sig fram till nya
former och arbetsmetoder. På många sätt en drömsits för en ny förbundskapten
som inte behöver bry sig om resultat utan kan ta god tid på sig att fundera,
och vända och vrida på sina funderingar flera varv. Våren är den stora
fördelen med att Sverige missade VM, det som talar för att Sverige kan bygga
ett landslag så starkt att det tar sig till EM 2012.
Det känns inte riktigt lika bra längre, det måste jag säga. Det blir helt
klart svårare med en förbundskapten på annat håll. Att han sitter i Norge
gör inte så mycket. Men att leda Rosenborg in i en ny säsong då laget ska
försvara sitt ligaguld och dessutom försöka ta sig till Champions League är
ingenting någon gör med vänsterhanden. Inte med bara högerhanden heller. För
att ratta ett norskt topplag bra krävs båda händerna, detsamma gäller det
svenska landslaget.
Efter några veckors ihärdigt spekulerande har nu drevet lagt sig en smula.
Lite märkligt är det, för även om den person som får huvuduppdraget som
svensk förbundskapten på lång sikt kommer innebära mycket för svensk fotboll
blir den assisterande extremt viktig på kort sikt. Det blir ett tungt lass
att dra, om än spännande.
Det behöver inte vara ett jätteproblem att Erik Hamrén kommer pendla mentalt i
tio månader. Det blir kanske inga problem alls – och kanske blir det inga
tio månader, kanske hittar Rosenborg en lösning tidigare än så. Om ett år
sitter jag kanske här och försöker göra mitt bästa för att torka bort den
fan som jag precis målat upp på väggen. Ingen blir gladare än jag då, det
kan jag lova.