5,7 procent av Sveriges röster krävdes det. Sedan fick MFF en ny ramsa som
motståndarklackarna kan sjunga till laget. Att skrika "Rosengårdstattare"
när Malmö FF spelar fotboll känns plötsligt inte riktigt rätt. Ger en dålig
eftersmak, kanske.
Det kan svänga snabbt. Det tar en valnatt, inte mer. Och jag som brukar lyssna
på läktarsångerna med intresse och roas av att de ofta är rätt smarta och
fyndiga, vet inte om jag tycker att den nya MFF-specifika är så mycket
bättre än den gamla. Jag gillade aldrig "Rosengårdstattare".
Det är svårt med ramsor som sparkar neråt, och för att en ramsa ska vara
riktigt bra ska det finnas en fyndig och lite oväntad poäng. Att skrika
Rosengårdstattare efter ett gäng fotbollsspelare är inte fyndigt alls. Det
luktar bara illa.
Djurgårdsklacken kallade inte MFF – vad jag uppfattade – för Rosengårdstattare
i måndags. Däremot vände de sig mot planen och skrek "SD,
SD, hysch, hysch". För MFF var synonymt med Skåne och Skåne hade röstat
in Sverigedemokraterna i riksdagen dagen innan.
Och visst, det är lite ploj och lite lek, som vanligt när det handlar om
läktarsånger. Det måste vara tillåtet att skämta på en fotbollsläktare,
humor är ofta ett effektivare vapen än våld i kampen mellan olika
supportergrupperingar. Men som alltid döljer det sig något bakom den
lekfulla fasaden, det finns en botten som blottas i sångerna.
Resten av Sverige skyller på oss nu. Det spelar ingen roll att
Sverigedemokraterna ökade på många håll runtom i landet, det är vi i Skåne
som är deras bas. Vi är för de som hatar Sverigedemokraterna vad invandrare
är för Sverigedemokraterna. Någon som smutsar ner. Som förstör något
vackert, en fin tradition. Som utmanar bilden av Sverige som ett av få
länder i Europa där främlingsfientliga missnöjespartier haft svårt att få
fäste – något som många människor i det här landet har varit stolta över. En
viktig del av vad det är att vara svensk: att stå upp för alla människors
rätt att leva i fred och frihet, att leva i ett sekulariserat samhälle med
religionsfrihet.
Det visar också hur människor så lätt söker sig till de förenklade
förklaringsmodellerna och lätta lösningarna. För precis som
Sverigedemokraterna letar tydliga syndabockar och finner dem i invandrare,
söker nu upprörda svenskar en enkel förklaring till Sverigedemokraternas
framfart och en syndabock att skylla den på. De hittar skåningar. Och,
förvisso, lågutbildade, landsbygdsbor och "unga arga män".
Eller medierna, som "släppt fram" dem. Sverigedemokrater och
deras motståndare använder sig av samma vapen för att slippa den komplexa
verkligheten och kanske är det ett mänskligt behov. För att förstå världen
behöver vi tydliga mönster. Och för att få utlopp för vår rädsla och
aggressioner vill vi ha någon att skylla på.
I måndags blev det Malmö FF. Dagen efter valet stod MFF där, på Stockholms
Stadion, och stockholmspubliken skrek "SD, SD, hysch, hysch" efter
dem. Det fanns någon, närmare bestämt elva personer och en hel liten
himmelsblå supporterskara, att skälla på. Och detta trots att det för vem
som helst är så uppenbart att hade Sverigedemokraterna fått styra och ställa
i Sverige de senaste åren hade det inte varit mycket med MFF:s lag. Så bra
hade inte Daniel Andersson och Daniel Larsson gjort det på egen hand.
Och det är naturligtvis inte bara på fotbollsläktarna det sker. Jag hör det
överallt, från alla håll. Förvirrade svenskar söker en förklaring till
varför de inte känner igen sitt land när Sverigedemokraterna kommit in i
riksdagen. De hittar Skåne. Det verkar enkelt att skylla på. Lagom avlägset,
lagom okänt.
Och vi är, naturligtvis, många som känner oss felaktigt utpekade. Som älskar
Malmö för att den här staden är allt annat än ett homogent, enhetligt
samhälle. Som visst ser problem av olika slag, men inser att lösningarna på
de problemen inte är så enkla som vissa förespråkar.