Det var dagen efter Fotbollsgalan och det regnade över asfalten mellan det
gamla och det nya stadion i Malmö. Några MFF-killar i tonåren på väg ut mot
träning, alla lekte med varsin boll. En av dem nickade sin boll, upp ner,
korta studsar, mot pannan samtidigt som han gick.
– Martin Mutumba, sa han för sig själv.
En av hans kompisar vände sig om med ett saligt leende.
– Hörde du vad han sa igår, frågade han med andäkt i rösten.
Vi passerade varandra, jag hörde aldrig resten av diskussionen men jag visste
ju redan vad Martin Mutumba hade sagt dagen innan: att han vill festa med
alla gussar på Arenan. En vecka tidigare hade Mutumba lärt de sex-sju
miljoner svenskar som inte bor/arbetar/är uppvuxna i miljonprogramsområdena
vad lax betyder. Nu fortsatte han sin – förmodligen omedvetna – språklektion
med att introducera ordet "guss".
Reaktionerna har varit många. Vissa gillar Martin Mutumba, men kan inte låta
bli att exotifiera honom. Som Pamela Andersson i Expressen som tycker att
han pratar som om han kom från en annan planet. Andra börjar redan tröttna
på honom, som Robert Laul i sin blogg på Aftonbladet: "Martin Mutumba
balanserar precis på gränsen att bli en parodi på sig själv, än så länge på
rätt sida."
För ytterligare andra – och vi är rätt många, åtminstone två miljoner svenskar
har sitt ursprung i miljonprogrammen – känns han bara hemtam. Och om jag
tolkar MFF-killarna rätt så tyckte både de och jag att det är roligt när
någon som pratar så som vi är vana vid att folk pratar plötsligt syns i
offentligheten.
Martin Mutumba är inte från någon annan planet. Han är ingen parodi heller.
Han är den han är och han är som han är, han är från Sverige och han pratar
svenska.
Reaktionerna på Martin Mutumbas uppenbarelse är ett tecken på en klyfta som
finns i det svenska samhället som ofta skrämmer mig. Hur många människor
pratar som Mutumba? Och hur många människor är totalt ovetande om det, hör
aldrig den varianten av det svenska språket? Den uppdelningen smärtar, för
jag inser att den föder många fördomar.
Och jag antar att det är den uppdelningen som gör att människor i Vellinge
undrar vad som ska hända när deras ungdomar möter flyktingbarn på stan.
Jag vill säga till dem: att era barn får lära känna flyktingar är förmodligen
det bästa som kan hända dem, om ni vill att de ska utveckla sin
empatiförmåga, sin respekt för andra människor och sin syn på världen. Jag
vill berätta för dem om hur det var att gå på dagis och få veta att det
skulle komma flyktingbarn och leka med oss, om hur vi fick se på film som
skulle få oss att förstå att våra nya kompisar bar på helt andra
erfarenheter än vi trots att de var lika små som vi var.
Om filmscenerna som visade nätter i skyddsrum, bomber som small och hur
bomberna fortsatte att väcka barnen mitt i natten långt efter att de var
satta i trygghet, genom mardrömmar. Än idag får jag ont i magen när jag
tänker på det. Och jag vill berätta om hur nyttigt det var att med då och då
påminnas om att livet inte är likadant för alla barn i hela världen.
Våra nya kompisar kom från Iran, Kurdistan, dåvarande Jugoslavien, Somalia.
Dagisgrupper och skolklasser förändrades efter världskonflikterna. Därigenom
blev också vår värld hela tiden lite större och vår rädsla för det okända
lite mindre.
Jag blir så ledsen sådana här dagar. Över att människor etiketteras med ”från
en annan planet” i sitt eget hemland. Och över att rädslan för det främmande
är så stor att den föder omänskliga reaktioner. Att känna empati är en av de
egenskaper som skiljer människor från djur. Vill vi kan vi vinna mycket på
att låta empatin styra över rädslan.
Och i det läget blir jag ändå glad över att det finns killar som Martin
Mutumba. Det är då jag tror på idrottens kraft och möjlighet att integrera.
För varje Martin Mutumba som släpps fram i rampljuset blir okunskapen och
rädslan lite mindre.