Dagen efter är matchen redan en helt annan. Minnet är kanske kort, eller
snarare selektivt. Den starkaste bilden är inte längre det långsamma,
matchotränade Sverige, Sverige som gick på knä och var stundtals utspelade.
Det enda som finns kvar är bilderna av Majstorovic, han som en gång började
kallas Maestro och i lördags än en gång gjorde skäl för sitt smeknamn.
Den där dubbelheten är kvalspelet i ett nötskal. Ett kval till ett mästerskap
är en långsam, utdragen plåga, där stunderna mellan matcherna går åt till
att räkna poäng och ta ställning till förändrade förutsättningarna.
Så kommer då de så kallade höjdpunkterna, matcherna, och alltför ofta ser de
ut som i lördags: en klarad poäng trots sämre spel. Segrar som sitter långt
in. Oavgjorda matcher mot lag som borde vara bättre, men som svenskarna på
något underligt sätt lyckas stå emot. Eller förluster mot lag som Sverige
inte alls ska förlora mot, onödiga poängtapp som vänder upp och ner på hela
det spekulerade händelseförloppet.
Just nu räknar vi fram och tillbaka, poäng hit och dit och det är många om och
kanske i en tabell som det egentligen inte riktigt finns någon rätsida på,
där alla spelat olika många matcher och vunnit mot helt fel lag.
Lars Lagerbäck är nöjd med situationen och det ska han vara. Men tro inte att
fortsättningen på det här kvalspelet på något sätt blir enkelt.
Det är två månader kvar till nästa match men det är lika bra att se framåt
redan nu. Tabellen haltar rejält och det är bara ett av de lag som ligger
före Sverige som inte har spelat fler matcher än Sverige. Danmark.
Men Danmark har skött sina kort lite bättre och har fyra poäng mer än Sverige
– och nästa steg på vägen mot Sydafrika är att försöka besegra danskarna,
hemma på Råsunda, på nationaldagen. Den matchen blir extremt viktig för den
fortsatta utvecklingen i gruppen. Dansk vinst där och Danmark har kopplat
ett rejält grepp om gruppsegern. Men vinner Sverige är det plötsligt väldigt
jämnt igen – då är Sverige bara en poäng efter.
Hade Sverige mött Danmark igår tror jag inte att Sverige hade vunnit. Visst,
många av spelarna sprang som galningar, framför allt i andra halvlek vaknade
den riktiga kämparglädjen till liv men det var på alltför trötta ben.
Det var verkligen tack vare de tre där bak som Sverige lyckades hålla nollan.
Sverige hade i princip inget anfallsspel och lyckades inte ens ta tillvara
på de kontringar som det faktiskt bjöds på.
Positivt är då att de stora problemen löser sig av sig själva. Zlatan
Ibrahimovic var bara avstängd en match, han är tillbaka mot Danmark. Och
viktigast av allt: till Danmarksmatchen är det drygt två månader – och det
som många av spelarna framförallt behöver är tid. Speltid och matchtempo.
Danmark kommer med allt självförtroende i världen. Sverige kommer med ett
förhoppningsvis lite mer komplett lag och vetskapen om att VM-platsen är
inom räckhåll.
Men det blir dubbelmötet mot Danmark som blir avgörande. Först matchen på
nationaldagen. Returen kommer i näst sista omgången – den 10 oktober i
Köpenhamn. Det blir en match, det.