Tolv tusen späda flickröster steg mot himlen och blev starkare än det går att
föreställa sig, de sjöng den svenska nationalsången och de gjorde det på nya
Gamla Ullevi, deras nationalarena. Jag kan bli varm i hjärtat för mindre.
Deras nationalarena? Småtjejernas? Ja. På sätt och vis. Gamla Ullevi är
damlandslagets – och därmed alla småflickors fotbollsdrömmars – nya
nationalarena och i det ligger ett symbolvärde som inte ska underskattas.
Damlandslaget har fått ett hem nu, på samma sätt som herrlandslaget länge
haft ett.
De svenska herrspelarna vill bo på samma Östermalmshotell som alltid, de vill
kunna ta en fika på Stureplan, träna på Råsunda och känna att de kommer hem
till något när de samlas för sina landskamper.
Att byta om i något annat omklädningsrum än Råsundas undviker de helst och
samtidigt som herrspelarna suckar tungt och hittar krämpor i alla möjliga
och omöjliga muskler så fort det börjar talas om spel i Göteborg har de
svenska damspelarna kuskat land och rike runt för att sprida damfotbollens
evangelium. Det är slut på det nu.
Caroline af Ugglas körde körträning med publiken, Pia Sundhage – legendaren –
gjorde ett mål tillsammans med Lovisa – framtiden – och inne i spelargången
stod Frankrikeproffset Lotta Schelin och var svag i benen.
– Jag kan liksom inte förklara, det är hur stort som helst, en fantastisk dag
i Göteborg, min hemstad, och så vinner vi mot Brasilien, sa hon efter
matchen när hon stod i samma spelargång som nu var en mixad zon och bubblade
av glädje som om hon hade vunnit ett VM-guld.
Tidigare har inte landet varit redo för en damfotbollens nationalarena. Det
har tagit sin tid för det här landslaget att bli folkkärt, det har då och då
lockat storpublik i storstäderna men oftast förlagt sina hemmamatcher till
mellanstora svenska städer.
Att satsa på Gamla Ullevi är en dubbel gest: det är att tala om för världen
att vi tror så mycket på det här lagets attraktionskraft att det alltid kan
spela sina hemmamatcher på samma, stora arena. Men det är också att ge
damspelarna den förmån av bekvämlighet som herrarna tidigare haft.
Det återstår att se hur väl den satsningen faller ut – det går inte att lita
på att motståndarna alltid är lika attraktiva som Brasilien. Marta var det
stora dragplåstret den här lördagen och Lotta Schelin får ursäkta, det var
när Marta dök upp på storbildsskärmen inifrån spelarskärmen som jublet från
läktarna steg och blev till ett vrål.
Det är inte konstigt. Marta underhåller som ingen annan i världen och kunde
Sverige alltid ställa upp med henne på andra planhalvan skulle det inte vara
några problem att locka tusentals åskådare till matcherna.
Men något har hänt med den här upplagan av landslaget. Jag skulle kunna kalla
det ett generationsskifte. Av den gamla gyllene generationen återstår nästan
ingenting men den nya, åttiotalisterna, slaktar 77:ornas gamla spöken ett
efter ett.
I år har de alltså slagit i tur och ordning USA, Tyskland och Brasilien, i
träningslandskamper visst, men Algarve Cup är så prestigefyllt att även om
det inte räknas som formella tävlingsmatcher ses de som sådana av alla
inblandade.
Igår vände de matchen mot Brasilien på ett mycket övertygande sätt. Tagna av
stunden i första halvlek, men sista halvtimmen av matchen lyckades de nog
övertyga en rätt stor del av de 12257 som tagit sig till Ullevi om en sak:
att komma tillbaka nästa gång.
Även om det då är Belgien som står för motståndet.