Ödslig match i Baltiska hallen

När jag några timmar tidigare hade kommit till hallen hade det varit väldigt lugnt utanför den, ett trettiotal demonstranter och nästan lika många som med kameror, mikrofoner och block rapporterade för omvärlden om dem.

– Det är lugnt, sa den ena polisen, alla har gått hem. Det är för kallt.

– Det är därför vi sitter här, sa den andra med ett leende och tog en jättetugga av en kanelbulle.

Och där satt vi, i en arena som var tom av "säkerhetsskäl". Det har varit mycket snack om säkerheten den senaste tiden. Det är säkerhetsrisken fritidsnämnden i Malmö – inte polisen, det är värt att påpeka – angivit som skäl till varför matchen inte skulle kunna spelas inför publik.

Under matchen mellan Sverige och Israel skulle det inte gå att garantera spelarnas säkerhet men när matchen till slut började såg jag inte skymten av några visitationer av oss som trots allt släpptes in i hallen.

Det var bara att knalla rakt in, trots att jag bar en stor väska som skulle kunna innehålla både det ena och det andra. Som om det varit en allsvensk fotbollsmatch.

Den slapphänta hanteringen av oss som släpptes in rimmar inte riktigt väl med den hotbild som den senaste tiden målats upp. Om någon någonsin tvivlat på att matchen skulle bli en politisk manifestation, så var det så fort spelarna kom in på planen tydligt.

Det är alltid tyst på en tennismatch, men aldrig lika ödsligt, inte på det här sättet. Harel Levy sa efter matchen att det inte kändes som en Davis Cup-match, och det gjorde det sannerligen inte. Det kändes ungefär som det brukar göra i Baltiskan när HK Malmö spelar: de närmast sörjande, några hundra som spritt ut sig under den ena långsidan och som då och då försöker få igång något som liknar stämning.

En och annan flagga – fler israeliska än svenska – och israeliska röststyrkor som åtminstone inledningsvis var starkare än de svenska. Malmö sade sig värna om säkerheten, Ilmar Reepalu slant på tungan och yttrade sin personliga åsikt att matchen överhuvudtaget inte borde spelas och när vi satt där, ovisiterade, med fikande poliser och frusna demonstranter som gått hem, då var det tydligare än någonsin att Malmöpolitikerna lyckats göra sin egen utrikespolitiska manifestation av den här matchen.

Beslutet att spela matchen utan publik har väckt precis den debatt Israelkritikerna ville ha. De som blivit lidande är Malmös tennisälskare. Inte för att de egentligen gick miste om någon högkvalitativ tennis – men det blev dramatiskt i båda matcherna.

Mats Wilander gamblade, han spelade högt med två halvskadade, matchotränade spelare och det räckte längre än jag hade trott. Vad Andreas Vinciguerra spelade på vet jag fortfarande inte. Men det var nära, så nära, att Wilanders gambling gav Sverige bästa möjliga start på den här Davis cup-helgen. Nu gav den bara den näst bästa starten. Och ett bevis på att Sverige som på förhand såg så besegrat ut är långt ifrån slaget.