Det finns de som tycker att vi skriver för mycket om Zlatan Ibrahimovic. Som
tycker att vi ger honom alldeles för mycket uppmärksamhet, som inte tycker
att det är värt något mer än ett "avadådå"
att en kille från Malmö är en av världens bästa spelare.
Och visst: jag kan skriva om Sebastian Larssons alla löpningar, om hur mycket
han springer och framförallt hur klokt. Jag kan skriva om att Mikael Lustig
är bättre offensivt än defensivt just nu, och att Anders Svensson inte blir
snabbare med åren men utnyttjar sina steg bra ändå. När han har tid att göra
helikopterfinten är det ett tydligt tecken på att det finns stora ytor på
mittfältet.
Och framförallt kan jag skriva om Kim Källström som inledde målskyttet och
sedan serverade Zlatan två mål, och dessutom slog många fler briljanta
passningar.
Men det går inte att komma ifrån honom en kväll som denna. Mannen som nittio
procent av allt försnack handlat om, som fått höra från olika mörka hörn att
anledningen till att Sverige vann över Moldavien var att han inte var med.
Han som inte spelat en match på tre veckor, inte hade mer än ett ordentligt
träningspass i kroppen och som var lite frågande till varför han skulle
starta på bänken.
Han skulle inte ha kommit in förrän i andra halvlek, om det fortfarande hade
funnits en match att avgöra. Om det nu inte hade varit så att Ola Toivonen
tvingats kliva av redan efter 25 minuter, då Kim Källström slagit årets mest
lyckade misslyckade frispark och sett till att Sverige redan ledde med 1-0.
Då kom Zlatan Ibrahimovic in. Till stående ovationer, som bara växte när han
nickade bort en finländsk frispark det första han gjorde. Det var bara
början. Innan det gått tio minuter och han hade gjort två mål, och innan det
gått ytterligare en kvart och han gjort ett till och orsakat vad som borde
ha varit straff.
Vad den här matchen visar är att snacket om att Sverige skulle vara bättre
utan Zlatan inte är något annat än skitsnack.
En spelare kan avgöra positivt, lyfta de andra när ingen ork längre finns,
kliva in och göra det som verkar omöjligt. Men det är väldigt sällan en
spelare sänker ett lag helt på egen hand. Så stor makt har inte en individ i
ett lag om elva.
Det har alltid funnits likheter mellan Zlatan Ibrahimovic och Fredrik
Ljungberg. Här uppenbarar sig ytterligare en: Ljungberg var mot slutet av
sin karriär sällan så bra i landslaget som när han hade tvingats till vila
några matcher i klubblaget på grund av skada. Precis som Fredrik Ljungberg
har Zlatan en spelstil som sliter och en kropp som tar mycket stryk, och då
är den trött mot slutet av säsongen. Zlatans tre viloveckor var antagligen
den bästa uppladdning han kunde få.
Sen ska vi inte glömma en sak: Sverige mötte ett lag som spelade en halvlek
med en mittback som knappt platsar i ett allsvenskt lag. Det var MFF:s
reserv mot en italiensk mästare. Men det var inte det viktigaste den här
kvällen – det var de tre poängen.