Det är en scen som vi har sett så många gånger förr. Ett jublande svartklätt
lag på den ena planhalvan. På den andra: ett samlat lag från Malmö som i
ring gemensamt försöker smälta en förlust som i längden kommer bli oerhört
kostsam.
Ingen säger det men alla vet det. Den som vill ta guld har inte råd med en
förlust, definitivt inte två, och det lag som förlorade den här kvällen
skulle ha två förluster. Visst, serien är jämn i år, jämnare än på många år,
och visst: Umeå har visat att de inte är oslagbara längre. Men ändå. En
seger i seriefinalen är det mentala överläge som behövs i den här långa och
stenhårda ligan.
En liten stund efter matchen satt de vid varsin ände av ett
presskonferenspodium, det var Therese Sjögran och Karolina Westberg, de som
blev bästisar när de under så många år delade drömmar och omklädningsrum på
Malmö Ip. Nu gav Westberg Sjögran en kram och sa några tröstande ord, hon
satt vid sin ände av bordet och försökte vara diplomatisk, sa att oavgjort
hade varit okej det med. Men att hon inte klagade på vinst.
Therese Sjögran var mindre diplomatisk, vid den andra änden av bordet var
blicken mörk och koncentrerad på en punkt i bordsskivan och besvikelsen
handlade om frustration över att inte få ut allt det som finns inom laget,
att Umeå inte är ett bättre lag just nu och att LDB FC Malmö hade varit
värda en poäng.
Nej, oavgjort hade inte varit orättvist, ja, LDB FC Malmö kan bättre än såhär.
Men det gäller att plocka fram det vid rätt tillfälle. Det är bra att kunna
göra sju mål på Stattena men för att vinna allsvenskan måste LDB FC Malmö
också kunna avgöra matcherna mot toppkonkurrenterna. Nu öppnade de matchen i
ett rasande högt tempo, överraskade Umeå med flera riktigt bra chanser redan
de första minuterna och det såg ut som om laget ville döda det där
hjärnspöket från Norrland en gång för alla.
Och det blev en jämn match, i 64 minuter. Men när Karolina Westberg hade gjort
2-1 på sina gamla lagkamrater gick luften ur. Då släppte LDB FC Malmö det
grepp som de dittills haft om matchen, såg en gigantisk uppförsbacke och
hade svårt att ta sig upp för den. Som om inte den scenförändringen hade
varit nog drog ett åskväder in över Gamla Ip, de mörka molnen rullade in
över stan och blixtarna lyste upp planen. Regnet öste plötsligt ner och jag
förstår inte varför ingen ansvarig såg till att matchen blåstes av den kvart
som ovädret förlamade allt spel på planen. Inte just för att det förstörde
spelet, utan för att det är livsfarligt att spela fotboll när det blixtrar
så som det gjorde ett tag.
Ovädret hjälpte inte LDB, men laget borde ha klarat av att hålla ihop matchen
ändå. Jag kan hålla med Therese Sjögran om att LDB FC Malmö är ett lag som
är minst lika bra, kanske bättre, än Umeå just nu. Men det spelar ingen roll
så länge Umeå tar trepoängarna.
LDB saknade den sista udden igår. Det var inte avslut som saknades, det var
inte bollinnehav, det var inte kreativitet eller teknik – det var två lag
som verkligen vårdade varje boll ömt och panikrensningarna var få. Men där
Umeå hela tiden ställde om oerhört snabbt och kom med mycket folk i
straffområdet spelade sig LDB fram till avslut, men hade ingen där som kunde
ta hand om returerna. Med lite mer närvaro och edge hade LDB FC Malmö kunnat
avgöra matchen flera gånger om.
Nu har LDB FC Malmö en lång väg mot returmatchen i Umeå att vandra. Den inleds
i Linköping på måndag, det blir möjligtvis en lite lättare match än den här.
Men inte mycket.