Hon fick tag på en sydafrikansk flagga, slog den om sina axlar och började
springa. Efter tjugo meter vände hon. Det var uppenbart: Caster Semenya
ville inte springa något ärevarv. Hon var överlägsen segrare på 800 meter
men något måste ha fått henne att känna att hon inte skulle bli hyllad som
de andra världsmästarna.
Skrik från läktaren, gester? Jag vet inte. Men friidrottspubliken är
väluppfostrad och det ska mycket till för att den ska börja vråla
obsceniteter.
Caster Semenya vände om men funktionärerna motade tillbaka henne. Hon skulle
springa varvet runt Olympiastadion. Så hon sprang. Och jag har aldrig sett
en så obekväm världsmästare.
Det finns många kvinnor som tas för att vara män. Som klär sig, rör sig och
talar på ett visst sätt som kodas som maskulint i vår kultur. Och mellan
maskulint och manligt sätts ofta likhetstecken – trots att en kvinna kan
vara maskulin lika väl som en man kan vara feminin.
De lever inte upp till den stereotypa bilden av en kvinna. Men det gör dem
inte till mindre kvinnor.
För några år sedan umgicks jag med en tjej som blev kallad ”farbrorn” av intet
ont menande småbarnsföräldrar i matbutiken. Hon blev ofta utstirrad och
ifrågasatt när hon gick på damtoaletten. Hon var 22 år och även om hon hade
kort hår och baggy byxor tyckte inte jag att det fanns någon tvekan om
vilket kön hon tillhörde. Men det tyckte andra och själv tyckte hon att det
var sådär kul att bli kallad för farbror.
Hon är ett exempel av många. Caster Semenya är ett annat. Män som spelar på
femininitet i offentligheten har vi vant oss vid efter ett antal år med
schlagerfestivalen, men kvinnor som använder sig av maskulina uttryck är det
färre av.
Det tenderar att vara mer framgångsrikt för kvinnor att spela på femininitet i
sina yttre attribut – maskulina kvinnor upplevs ofta som skrämmande på olika
sätt.
Idrottande kvinnor som bygger mycket muskler – ofta de som springer de kortare
distanserna – överdriver ofta och gärna sin könstillhörighet på andra sätt.
Genom smycken, håruppsättningar och smink markerar de att de är ”riktiga
kvinnor” trots sina muskler.
Jag tycker de är coola, de sänder ut mångbottnade signaler som inte är
alldeles lätta att genuskategorisera. Caster Semenya gör inte som dem, hon
har kort hår, skippar bling och smink och det är häftigt att se henne
strunta i förväntningarna på att framhäva sin femininitet.
Hon utmanar våra föreställningar om hur en friidrottande kvinna beter sig och
hennes utklassade konkurrenter har inget bättre att försvara sin
underlägsenhet med än att Semenya skulle vara man.
Är Caster Semenya dopad? Inte vet jag. Lika lite som jag vet om Usain Bolt är
dopad – men i båda fallen måste vi utgå från att kontrollsystemen fungerar,
vi har ingenting annat att förhålla oss till.
Är Caster Semenya en man? Inte i den bemärkelse vi vanligen använder, inte
utifrån berättelserna från hennes uppväxt då hon ständigt tvingats in på
toaletten med någon från motståndarlaget i samband med fotbollsmatcher för
att bevisa att hon har ett kvinnligt könsorgan.
Könsutredningar är komplicerade, det är inte så enkelt som att kvinnor är X
och män Y och det kan hända att Caster Semenya har en högre uppsättning
manliga könshormoner än andra kvinnor. Kanske har hon idrottslig fördel av
det, kanske inte. Det är enligt den medicinska expertisen inte självklart.
Just nu, när vi befinner oss mitt i en global hetsjakt på en 18-åring, spelar
det mindre roll. Det viktiga är att en kvinna kan se ut som Caster Semenya
och måste tillåtas att göra det. Poängen är att hon förtjänar våra
hyllningar, trots att hon inte känner för att ställa sig i ledet av
spacklade löpare.
Därför är hon min VM-drottning. För att hon inte bara utmanar sina
konkurrenter på löparbanorna – utan också en hel världs uppfattning om hur
en kvinna är.