När Maria Edholm Chami insåg att engagemanget hennes tonårsson kände för sitt
fotbollslag inte bara handlade om att han gick på matcher och var glad, utan
började misstänka att han rörde sig i "fel" supporterkretsar kopplade till
våld, sökte hon kontakt med representanter för fotbollen,
supporterföreningen och politiker. Ingen visste hur de skulle hjälpa en
engagerad förälder.
Nu är Maria involverad i nätverket Huliganpäron som i torsdags arrangerade ett
panelsamtal på temat preventiva åtgärder mot huliganism under
politikerveckan i Almedalen.
Det speciella med den här debatten är att den inte initierats av några
politiker som vill ge sig in i kast med en av svensk fotbolls hetaste
potatisar. Inte av supportrarna själva som vill få upp sin situation till
diskussion. Och definitivt inte av representanterna för fotbollen. Det är
ett gäng föräldrar med tonårsmamman Maria Edholm Chami i spetsen, som är
oroliga för sina barn och vilka sammanhang de hamnar i när de går på
fotboll.
Efter mordet på den femtonåriga flickan i Stureby i Stockholm skrev Britta
Svensson i Expressen så bra om hur orolig en förälder kan känna sig, trots
att hon egentligen inte tvivlar på sitt barns värdegrund och grundtrygghet:
"En sak vet jag: jag har aldrig varit så orolig som när min äldsta gick ut
nian och skulle festa utomhus vid skolavslutningen.
Jag visste att hon var klok men att gruppen som helhet inte hade omdöme eller
erfarenhet nog att klara om något gick snett. Det var otäckt."
Det är inte bara oroliga barn som hamnar i oroligheter, även om risken kanske
är större för barn med specifika hemförhållanden. Vilket inte är liktydigt
med sämre socioekonomiska förhållanden. Den stadsdel i Malmö som idag har
flest framväxande så kallade "babyfirmor" är Limhamn/Bunkeflo.
Vad kännetecknar de barnen, förutom att de kommer från stabila ekonomiska
förhållanden? Ofta frånvarande föräldrar. Nikolaus Koutakis,
psykologiforskare vid Örebro Universitet som arbetar med att ta fram
preventiva program riktade mot föräldrarna som presenteras i samarbete med
skolor och föreningar, påpekade att föräldrar ofta glömmer att de är lika
viktiga i sina barns liv när de är tonåringar som när de är fem år gamla.
Även tonåringar behöver krav hemifrån, få känna sig små och älskade och vara
med i diskussioner kring vad som är rätt och fel i olika lägen.
Men när det inte räcker? Det går uppenbarligen inte att vaccinera sitt barn
från att hamna i våldsamma sammanhang. Desto viktigare då att alla
inblandade är på tå och har idéer om hur ungdomar i riskzonen kan sugas upp
och ledas rätt.
Det blev en debatt som innehöll en hel del självrannsakan. Göran Rickmer från
Hammarby höll med mig om att fotbollen inte vill ha in supportrarna i sitt
finrum. De är för besvärliga. Och hur ska då de supportrar som är
intresserade av det tunga, ofta tråkiga, demokratiska arbetet känna sig
uppmuntrade att gå vidare på den vägen?
Supporterpolisen Ann-Britt Furugård kunde gå med på påståendet att “vanliga”
poliser ibland saknar en fingertoppskänsla som supporterpoliser arbetar upp
under lång tid. Och jag krävde självrannsakan och fler källor hos
journalisterna.
För det går inte att komma ifrån att medierna har ett viktigt ansvar för den
utveckling som pågår. Genom att bara uppmärksamma fotbollssupportrar när de
bråkar riskerar vi att skapa ett utanförskap och förstärka en subkultur som
kan verka lockande för många.
Vi riskerar att demonisera supportrarna istället för att nyansera bilden av
dem. Och genom att tro alltför blint på polisens utsagor istället för att
kolla med den andra sidan också förlorar vi legitimiteten i debatten när det
bränner till.
Vi är många som behöver rannsaka oss själva. För vi är många som är inblandade
i problematiken – och många som blir lidande om vi inte lyckas lösa den.