Det var en välbekant scen. Det är fyra år sedan sist men det kändes exakt
likadant: ett konferensrum i ett hotell, trötta spelare med tomma ögon, en
förbundskapten med tankarna malande i huvudet. En grupp journalister – dock
åtminstone dubbelt så stor den här gången jämfört med för fyra år sedan
– med samma fråga nu som då: Hur blev det så här?
Det var dagen efter att Sverige slagits ut ur VM och utöver sekvenser från
matchen med blixtsnabba japanskor och svenskor med långa långsamma ben var
det ett plågat ansikte som gång på gång dök upp för mitt inre. Caroline
Segers. Den svenska lagkaptenen som i det längsta hoppades att hon skulle
kunna spela, men som tvingades acceptera att vaden gjorde för ont, alldeles
för sent. Ett avbräck Sverige inte klarade av att reparera.
Naturligtvis var det ett misstag att inte utsätta en av Sveriges nyckelspelare
för ett maxtest tidigare än under uppvärmningen. Bedömningen av hur
allvarlig Segers skada var var ingenting annat än en felbedömning och den
får landslagsläkaren Per Lindblom ta på sig.
Konsekvenserna blev stora – de ledde fram till att förbundskaptenerna
tvingades fatta ett viktigt beslut så kort innan matchen skulle börja att
det spred oro i laget, en oro som aldrig släppte utan snarare hjälpte till
att driva svenskorna mot panikkänslan när japanskorna rullade igång.
Eftersom jämförelserna med VM-slutspelet 2003 ohjälpligt poppat upp under
tiden som det gått bra för landslaget under den här turneringen fortsätter
de att komma nu när det går mindre bra. För Sverige var i VM-semifinal för
åtta år sedan och även då gjorde Josefine Öqvist mål. Men utgången blev en
helt annan.
Även då låg Sverige under, den gången var det mot Kanada. Sverige var 25
minuter från att missa VM-finalen och Marika Domanski Lyfors satte sin
första panikplan i verket.
Den svenska förbundskaptenen bytte direkt in sina tre snabbaste spelare
(Josefine Öqvist, Therese Sjögran och Sara Johansson) och gick över på
trebackslinje. Sverige tog över totalt och vände också underläget till
ledning. Inom loppet av sju minuter gjorde Sverige två mål och laget var i
VM-final.
”Paniken 1”, kallade de planen för. Det fanns en ”Paniken 2” också, men exakt
vad den gick ut på avslöjades aldrig.
Är det intressant att dra upp åtta år gamla byten? Ja, för det visar på de små
skillnaderna mellan att vara förberedd och att inte vara det. Marginalerna
är små, alla marginaler går det inte att råda över men i ett VM-slutspel
gäller det att vara steget före och ta kontroll över det som går att
påverka. Att ha en plan. Thomas Dennerby hade ingen plan. I alla fall inte
någon som han på allvar trodde skulle bli verklig, då hade inte Ann-Helen
Grahm stått i TV4 tjugo minuter innan matchen skulle blåsas igång och säga
att de skulle fortsätta spela 4–4–2.
Bilden av hur Marie Hammarström springer omkring i omklädningsrummet minuterna
innan hon ska ut och spela en VM-semifinal och försöker ta reda på vilken
position hon ska spela på är bisarr.
Thomas Dennerby sa dagen efter, halvt på skämt halvt på allvar, att det var
tur att Hammarström inte fick beskedet tidigare – nu hann hon aldrig bli
nervös. Men hon hann inte heller förbereda sig på att hon skulle starta
matchen.
Och beslutet att inte maxtesta Caroline Seger tidigare än under uppvärmningen
framstår allt mer som en avgörande faktor till att Sverige tappade tid i
förberedelserna, vilket ledde till att Sverige tappade mittfältet och
slutligen hela matchen.
Små detaljer kan få gigantiska konsekvenser. Sällan blir det så tydligt som i
det här läget.