Att den misslyckats rätt kapitalt med att skapa en verksamhet för alla är de
flesta i huset väldigt överens om. Vissa slutar idrotta, andra börjar
aldrig, ytterligare andra söker sig till hbt-separatistiska föreningar där
de känner att de för första gången kan prata om sitt privatliv på ett
oproblematiskt sätt.
Det är lätt att konstatera att något är fel, desto svårare att föreslå
konkreta åtgärder. Ledarutbildning är ett ord som återkommer gång på gång.
Utbildning för dem som utbildar och fostrar. Men hur ska det gå till? Vad
ska det finnas för morötter för de 600 000 ideella ledare som alldeles för
ofta slår ifrån sig kritik med förklaringen att – idrotten bara ser till
resultat, alla får vara med – och dessutom tror att det inte går att
diskutera könsroller och sexualitet med barn som ännu inte kommit in i
puberteten. I det läget handlar det väldigt lite om att prata om sex och
desto mer om att snacka om hur många olika sätt det går att leva sitt liv
på. Vad är en familj? Hur kan den se ut? Finns det alltid en mamma och en
pappa? Kan killar ha kjol? Får tjejer tycka att blått är den finaste färgen?
Så enkla kan diskussionerna vara på ett tidigt stadium, och de går att
utveckla allt eftersom barnen växer.
Idrottsledare är de viktigaste auktoriteter många barn har. De har en helt
annan pondus och respekt än både lärare och föräldrar, de är en annan typ av
förebilder som barnen beundrar på grund av deras prestationer – och här
ligger den stora förändringspotentialen. Om alla dessa ideella ledare
verkligen vill, vågar, kan och orkar har de möjlighet att hjälpa till och
forma barn som blir tryggare och lyckligare vuxna än tidigare generationer.
Problemet är att de saknar redskapen. Jag kan förstå att det är lätt att
känna en viss tafatthet inför de här frågorna. RF och specialförbunden måste
bistå med vettiga ledarutbildningar och dessutom skapa morötter för att få
föreningarna att verkligen ge arbetet den tyngd det kräver.
Makten ligger i pengarna. Stryp de statliga bidragen till de specialförbund
som inte klarar av att ta tag i de här frågorna. Belöna dem som lyckas extra
bra. Och varför? Jo, för att vi tror på idrottsrörelsen som en
allomfattande, fostrande och viktig miljö som vi vill låta alla ta del av.
Alla ska ges möjlighet att känna den glädje idrotten ger. Och vi vill inte
heller missa talanger som lägger av för att de känner sig obekväma och
ovälkomna.
Det är svårt, idrottsrörelsen har inte direkt lyckats och arbetet går
långsamt, erkände Leif Larsson från RF i en paneldiskussion på måndagen. Han
har varit med och tagit fram ett utbildningsmaterial om det sociala ansvar
ledarna har, men förklarade att det inte trängt ner till de ideella ledarna
på gräsrotsnivå.
Det är också knepigt att gå för hårt åt den som arbetar ideellt med barn.
Betydligt lättare att kritisera politiker – med all rätt. Gräsrötterna ska
ges redskapen. De som är ansvariga för det, dem kan vi ställa höga krav på.
Idag inleds de lite mer glittrande delarna av festivalen – Pride Park. De
senaste åren har festivalledningen lyckats få dit invigningstalare som många
stört sig på. Fredrik Reinfeldt och Jan Guillou får idag sällskap i den
skaran av Glenn Hysén. Tongångarna har, i år precis som tidigare, varit
hårda. Glenn Hysén har aldrig varit politiskt korrekt och i intervjuerna
inför sitt tal har han berättat hur han slog till en tafsande man en gång.
Det är inte det mest uppseendeväckande – att röra vid någon annans könsorgan
utan den personens medgivande är aldrig okej – jag tycker det är värre att
han säger att bögar gärna får vara med och spela så länge de är trevliga och
ödmjuka, eller att han förstår att det är omklädningsrumsjargongen som är
problemet men att det måste vara tillåtet att skämta om vad som helst.
Även om jag tycker att hans resonemang är rätt grunda tycker jag att det är
rätt att låta honom tala. För att komma till rätta med fördomar måste vi
prata med dem som har dem och vara så inbjudande att de känner sig välkomna
och tagna på allvar.
Det ska bli intressant att höra vad han har att säga och vilka förslag till
förändringar han har. Hur han ska kombinera jargongen med rätten att skämta
om allt. Kanske i att det är okej att skoja, men på ett inkluderande sätt
istället för ett exkluderande? Kan det vara så enkelt?