Så fick sig äntligen danskarna en match i Malmö arena – på läktarna. På planen
fick de det inte. Danmark är det bästa motstånd Sverige stött på under detta
mästerskap. Men ett svenskt b-lag har inte mycket att sätta emot danskarna.
Inte i en match som inte gäller mer än vilken semifinalmotståndaren blir.
Den har hängt där under flera matcher, banderollen med texten "Nu tar vi Skåne
tilbage". Under tisdagskvällen stod det avgörande slaget, det som bestämde
var Skåne egentligen hör hemma. Och det var aldrig något snack om saken. I
förhand hade det låtit som om Danmark inte skulle ta matchen på särskilt
stort allvar och kanske ställa upp med ett lag med övervägande reserver.
Istället blev det tvärtom – det var Sverige som ställde upp ett b-betonat
lag i förstauppställningen.
Och danskarna var bättre på allt. Det var inget att snacka om, det var en
fullkomligt rättvis dansk seger. De har en helt annan bredd i laget och så
mycket mer spetskompetens utspridd på fler spelare än Sverige. Det har en
avgörande skillnad, speciellt när inte Sverige använder sig av all den
spetskompetens som trots allt finns.
Jag kan förstå att förbundskaptenerna ville låta några hårt matchade spelare
vila och istället ge andra chansen att få lite matchtempo i kroppen, men det
avslöjade en av det svenska lagets största brister: den tunna bänken. Att
det inte finns jättemycket bakom förstauppställningen att kasta in, inte i
ett sådant här läge i en VM-turnering.
Kim Ekdahl Du Rietz däremot - han visade att han fungerar lika bra som
startspelare som han gör som jokerinhoppare sista kvarten. Ännu en
imponerande, modig insats. Och än en gång var han den som stack ut i Sverige.
Men visst saknades Kim Andersson och Oscar Carlén. De har båda växt under
turneringens gång och det var tråkigt att inte få se dem mot Danmark.
Överhuvudtaget var det tråkigt att inte få se det bästa laget mot Danmark.
Och jag undrar om det var så klokt att inte spela med bästa uppställningen.
Visst – en hård och tät match mot Danmark hade tagit ordentligt på
krafterna, och kanske hade det varit onödigt i en match som framförallt
handlade om prestige. Men det låg inte bara prestige i potten. Även
skillnaden mellan att spela semifinal mot en regerande världsmästare som
gjort ett oerhört bra VM och att spela semifinal mot Spanien, ett bra lag
men inte ett omänskligt bra lag, låg där i potten tillsammans med all den
prestige ett derby innebär.
Dessutom: skillnaden mellan att komma till semifinalen och vara kvar i
segerbubblan, den där allt går och ingenting är omöjligt, mot att vara
tillbaka i situationen där det finns frågetecken kring mycket i laget. Å
andra sidan har Sverige varit väldigt bra på att resa sig från de lägena
tidigare under mästerskapet. Kanske kan de göra det igen.
Men publikmatchen blev oavgjord, där stod Malmöpubliken upp bra. Alltid något.
Och på fredag har vi Arenan för oss själva – skulle inte tro att det är
alltför många tillresta fransmän på plats.