Jag vet, det är redan nästan två månader sedan Malmö Redhawks förlorade
chansen till spel i kvalserien men det var nu, på måndagskvällen som den
märkliga säsongen 2008/2009 verkligen tog slut. Det var först i
och med beslutet om bolagisering säcken knöts ihop ordentligt.
I samma stund började också något nytt. Malmö Redhawks tar historiska steg nu.
I ny ekonomisk kostym, visst, men hädanefter gäller det att inte glömma vad
som möjliggjorde den nya kostymen. Månaden med Babyhawks måste få prägla
sättet föreningen arbetar vidare nu.
I slutändan gjorde inte Babyhawks rent resultatmässigt någon skillnad – de
nådde inte fram till kvalserieplats trots att det spelmässigt blev ett
rejält lyft. Naturligtvis vann de matcher, på så sätt blev det skillnad. Men
den viktigaste skillnaden Babyhawks gjorde var att visa Malmöborna (och
potentiella investerare) att ishockey är sport – och sport kan vara
spännande, drabbande och helt underbart. Babyhawks blev det som Redhawks
aldrig varit de senaste åren: ett lag som en hel stad engagerade sig och
kände för. Något att sluta upp kring. Några som slog ur underläge och gjorde
det bra. Som spelade för något större än feta plånböcker.
Percy Nilsson sa någon gång att det är för mycket sport i ishockeyn, men
Babyhawks visade att sport var precis det Redhawks behövde. Hade inte
Babyhawkseffekten kommit tror jag att det hade varit väldigt svårt att hitta
tjugotvå investerare som var beredda att gå in med en halv miljon var. Då
hade Redhawks fortfarande framstått som en pengablödande förening med
orealistiska drömmar och trötta spelare.
Vad som nu krävs är ödmjukhet och respekt för den långsiktiga uppbyggnadens
process. Jag blir lite orolig när jag hör om målsättningen att vara topp fem
i Sverige inom fem år. Det sista jag vill se är nya tunga ryggsäckar av högt
ställda förväntningar hängas på spelarnas ryggar.
De signaler som hittills kommit från styrelsehåll är positiva. Men det
svåraste återstår ännu. Att visa tålamod. Där har Malmö Redhawks fortfarande
mycket kvar att bevisa.