Egentligen hade jag önskat att den här nyheten hade passerat obemärkt. Det är
ett underbetyg åt en idrottsrörelse som säger sig vara öppen, demokratisk
och välkomnande att det faktum att en tjugoårig fotbollsspelare i division
två bestämt sig för att berätta att han blir kär i killar blir den nyhet som
diskuteras mest och toppar sajter i Sverige 2011. Det är sorgligt att det
ens ska ses som en nyhet, att det är en så annorlunda grej, att så många
vrålar "ÄNTLIGEN". För killar som Anton Hysén har lyst med sin frånvaro
alldeles för länge.
Det är ingen slump att det är just Anton Hysén som kommer ut som homosexuell.
Det gör inte hans prestation mindre – men det säger en hel del om den värld
han verkar i. Den som inte vill falla handlöst i en värld av rå jargong och
extrem misstänksamhet mot allt som faller utanför en rätt snäv ram bör ha
ett starkt socialt skyddsnät inom fotbollsvärlden.
Helst en före detta landslagsspelare till pappa. Helst en nuvarande
landslagsspelare till storebror. Och visst underlättar det om den här pappan
med stor auktoritet är tränare i det lag han spelar i just nu. Allt detta
har Anton Hysén, plus en enorm hejarklack som nu bär fram honom på sina
axlar.
Han kommer alltid att få leva med det här. Anton Hysén och hans familj kommer
tråkigt nog med största sannolikhet få höra diverse glåpord, och han kommer
för alltid, oavsett hur det går för honom i hans karriär, få prata om sin
sexuella läggning och steget ut i offentligheten i varenda intervju han gör.
Han verkar inte skrämmas av något av det, och det gör mig så glad. För han
har varit så efterlängtad. Okej, kanske inte just han. Men någon som vågar
och som är beredd att prata och stå för den han är.
Många andra har skrämts av det. Någon manlig homosexuell fotbollsspelare har
jag aldrig stött på förut – bara mängder av killar, både bögar och
straighta, som lämnat fotbollen och för den delen andra lagidrotter för dess
hårda jargong och normativa manlighet – men kvinnliga homosexuella
fotbollsspelare har berättat att de inte velat bli "fotbollsflatan" i första
hand och "fotbollsspelaren" i andra hand. Det är inte alls svårt att förstå.
Det gör mig så glad att han väljer att offra det för rätten att vara sig själv
och stå för det. Det kommer att betyda så mycket för så många. Gör det redan.
Men det handlar inte bara om att homosexuella ska våga bli offentliga. Det
handlar ännu mer om att majoriteten inom fotbollen ska tänka till och
förändra den kultur som de varje dag lever i. För dem kan Anton Hysén bli en
ögonöppnare, en gigantisk strålkastare som belyser det faktum att det inte
bara finns heteron inom idrottsvärlden och att det aldrig går att veta om
det sitter någon och mår dåligt i omklädningsrummet.
Många hyllar idag Anton Hysén men många håller också tyst. Och den tysta
massan skrämmer mig, för den håller tyst också när bögskämten haglar och
skrattar med för att inte själv drabbas. Enkel mobbingkultur, som den funkar
i omklädningsrum, på skolgårdar och arbetsplatser.
Jag följde debatten inför Glenn Hyséns invigningstal på Pridefestivalen. När
han väl talade stod jag i publiken och lyssnade. Och jag imponerades. Glenn
Hysén var nervös och hymlade inte med det. Han var också självrannsakande
och ärlig med att han gjort och sagt dumma saker i sitt liv, och haft
fördomar, men att han som han uttryckte det "har gjort en resa". Det är
svårt att få människor att erkänna homofobi, trots att det finns så många
homofober. Jag har hört så många proffstyckare av olika slag säga "rätt"
saker på "rätt" sätt, men utan minsta personliga engagemang. Utan att
rannsaka sin egen roll i den homofoba kultur som många upplever.
Han deltog också i seminarier under veckan och jag minns att jag överraskades
en smula av hans engagemang och uppenbara nyfikenhet. Nu förstår jag bättre
varför – några veckor tidigare hade hans då sextonåriga son berättat för
honom att han var homosexuell. Jag gläds åt den upprättelse som Glenn Hysén
får i och med detta. Jag uppfattade aldrig hans engagemang som det minst
framtvingat eller krystat, utan bara ärligt, och tyckte det var både
märkligt och tråkigt att både han och Prideorganisationen kritiserades så
för att Glenn Hysén var invigningstalare.
Jag har inte hört något från de kritikerna idag.