Jag var sexton år när läraren frågade klassen: ”Hur många av er har någon gång
fått stryk av era föräldrar?” Vi var tre som inte räckte upp handen. Det var
vi tre i klassen som hade minst en förälder som var född i Sverige.
Jag tänker på det när jag ser rubrikerna om hur Zlatans mamma slog honom med
sleven, men hur han ändå svämmar över av kärlek till henne. Då far mina
tankar tillbaka till gymnasieskolan i Tensta, en förort till Stockholm som
har många likheter med Rosengård. Naturligtvis slår inte alla som är födda
utomlands sina barn. Men normer är starka och även i Sverige väckte förbudet
mot barnaga kritik, och många trodde att det skulle vara verkningslöst. På
samma sätt är det inte konstigt att den som är uppvuxen i ett land där det
är okej att slå sitt barn (vilket är de flesta länder i världen) tar med sig
det förhållningssättet till Sverige. Inte konstigt, men naturligtvis inte
heller bra.
Historien om Zlatan är inte så exotisk som den ibland framställs som – tvärtom
är den berättelse han nu berättar en historia om ett Sverige som sällan
berättas av någon som faktiskt kommer därifrån. I Stockholmsförorten Kista
där jag växte upp fanns också de mer eller mindre alkoholiserade, lätt
deprimerade juggepapporna som följde Balkankriget så intensivt att de glömde
det liv som de nu levde, precis som Zlatans pappa Sefik. Där värderades
också tricksen högre än målen på fotbollsplanen och där fanns de som såg den
lätta vägen mot pengar och högre levnadsstandard i narkotika. Zlatan
Ibrahimovics liv må vara exceptionellt, men den del av det som oftast
exotiserats – uppväxten – är egentligen bara en beskrivning av ett Sverige
som många av oss växt upp i. Det är när han sedan lämnar Rosengård som det
riktigt exotiska börjar. Proffslivet.
Jag har alltid undrat över om den starka Rosengårdskopplingen till Zlatan
Ibrahimovic bara varit en mediekliché – hans pappa har ju haft vårdnaden om
honom och han har inte bott på Rosengård några längre perioder. Men när han
själv berättar sin historia blir det väldigt tydligt. Sefik flyttade runt.
Mamma Jurka bodde kvar på Cronmans väg och det var där kompisarna och
fotbollsplanen fanns.
Rosengård blev ankaret i vad Zlatan beskriver som en ganska tumultartad
tillvaro. Och det är rörande beskrivningar av hur han storögt ser på världen
när han lämnar Rosengård. Hur ska han imponera på tjejerna på Borgarskolan
som har Ralph Lauren-tröjor? Med vilka pengar ska han kunna skaffa sig
kläder så att det inte skriker förort om honom? Zlatan Ibrahimovic sticker
inte under stol med att han varit ett busfrö som haft svårt att hålla sig
inom lagens gränser, men det är lätt att se vad som bara varit busstreck och
vad som snarare drivits av desperation att passa in i en svensk
medelklassmiljö.
Där och då grundläggs hans drivkraft. Gång på gång återkommer han till det som
alltid varit tydligt på fotbollsplanen: Zlatan Ibrahimovic drivs av att vara
en underdog, och går igång på känslan av ilska. Det är då han presterar som
bäst.
Därmed inte sagt att det alltid går att förstå hans ilska. Beskrivningarna av
de konflikter som kantat hans väg ger naturligtvis en enögd bild av vad som
hänt, men det går att lägga ihop ett plus ett och få en hyfsat klar bild av
vad som ibland gått snett.
När Zlatan beskriver spelarna i Barcelona som ett gäng skolpojkar som ställer
sig upp och bockar när läraren – Pep Guardiola – kommer är det inte svårt
att se varför det inte fungerade för honom i längden i den föreningen. Är
det något han aldrig har varit så är det en välkammad skolgosse. Det är inte
den typen av människor han söker sig till. Istället beskriver han gillande
hur agenten Mino Raiola kom i jeans och med en mage som killarna i Sopranos
till deras första möte. Raiola har inte heller fått något gratis i livet.
Hans familj flyttade från Syditalien till Holland och Raiola fick finna sig
i att diska på familjens pizzeria. Det imponerar på Zlatan. Den som alltid
fått allt serverat har ingenting att hämta hos honom.
I boken säger han det tydligt: Zlatan Ibrahimovic vill vara sig själv för att
må bra. Han vill följa den filosofi han la upp för sig själv redan som ung –
snacka och prestera. Inte bara det ena eller det andra. Lyssna på tränarnas
snack om zonspel men dribbla loss ändå.
Och det är bara ett exempel på vad den här självbiografin ger: en bekräftelse
från Zlatan Ibrahimovic att den bild som medierna byggt upp under många år
inte alls är särskilt långt från sanningen. Hans sanning, alltså.