Och han gjorde det. Han gjorde det! När alla chanser var borta, när mörkret
hade sänkt sig totalt över Ferenc Puskas-stadion och himlen var alldeles
svart, när ungrarna hade dansat, vrålat och sjungit i tolv minuter, när
Sydafrika blivit en plats på kartan och ingenting mer, när domaren inte
skulle göra mycket mer än att lyfta pipan till munnen och blåsa: då gjorde
han det.
Jag vet inte om Zlatan Ibrahimovic vet att blixten inte brukar slå ner två
gånger på samma ställe, eller om han vet om det och bara skiter fullständigt
i det, för Zlatans lagar har ingenting att göra med resten av universums
naturlagar. Zlatan Ibrahimovic gjorde 2–1 när läget var som mest nattsvart.
Och sedan blåste domaren av matchen.
En sak ska vi lära oss efter det här: räkna aldrig ut Sverige. Inte så länge
vi har Zlatan Ibrahimovic på planen. Inte så länge han vill så mycket som
den här lördagskvällen. Han tyngdes av Barcelonasyndromet; mycket vilja i
den långa kroppen, många steg som togs men en tajmning och sista touch som
saknades hos den artist som varit overksam alltför länge.
Han var trött, Zlatan, och jag hade precis börjat fundera på om det inte hade
varit bäst att byta ut honom. Det var då jag påmindes. Räkna aldrig ut
Zlatan Ibrahimovic. Jag borde ju ha vetat det, jag minns ju den gången för
fyra år sedan: där och då var läskigt likt här och nu.
Sverige öppnade handen, fällde ner fyra fingrar och gav ett välriktat
långfinger åt alla oss som tvivlat: Vi kan visst ta initiativ. Vi kan visst
föra matcher. Och framförallt: vi kan visst göra mål. Redan efter åtta
minuter, om det krävs. En mittback kan göra mål, om det är vad som ska till.
Han hade till och med kunnat göra två, eller tre; Olof Mellberg var het som
glödande kol och var framme på varje välriktad frispark och hörna som Kim
Källström placerade.
Det var underbart att se. De svenska spelarna reste sig tillsammans och var
ett lag, ett sådant lag som det gör ont att möta, som gör ett tidigt mål och
sedan inte alls lägger av att spela, som ligger på och pressar, gör livet
surt för motståndaren och retar sina motspelare som inför hemmapubliken
flera gånger är på väg att tappa huvudet.
Ryggen mot väggen, sa Lagerbäck. Kniven mot strupen, sa jag. Struntsamma hur
vi uttrycker oss, det tråkiga är att det svenska laget inte insåg redan
inför den allra första matchen mot Albanien att det var skarpt läge. Det
roliga är att de förstått det nu.
Sverige är två poäng före Portugal, en poäng bakom Ungern och tar tre nya
poäng mot Malta på onsdag, samtidigt som Portugal och Ungern får slåss om
tre i Budapest. Och förlorar Danmark poäng mot Albanien då – ja då är
plötsligt gruppen väldigt mycket öppnare än den varit sedan den började. Då
blir Danmark-Sverige i Parken i oktober en kamp om direktplatsen till VM.
Men där är vi inte än, vi behöver inte vara där. Vi kan stanna i den här
stunden, i högen av svenska spelare som inte kan ha hört domaren blåsa av
matchen eftersom de vrålade det omöjliga som Zlatan gjort möjligt i
varandras öron. Ungrarna tystnade. Spelarna låg med ansiktena tryckta djupt
nere i gräsmattan och publiken vandrade hemåt genom natten. Bara ett hörn av
arenan sjöng fortfarande. Det var en gul tårtbit med blå detaljer, och den
tårtbiten sjöng för Zlatan Ibrahimovic. Den sjöng för Olof Mellberg också,
och för Sverige, och för kylan som sänkte sig över Ferenc Puskas-stadion.
Det är höst nu. Och den kan bli riktigt rolig
Sverige är inte längre något slaget lag. Sverige vill till VM. Sverige har
inte det allra bästa läget för att ta sig till VM, men det är plötsligt
långtifrån kört. Nu lever vi på det hoppet, ett litet tag till.