– Vi ska bygga det här långsamt, rätt och riktigt.
Så sa Malmö Redhawks sportchef Stefan Nyman i Sydsvenskan den 2 februari 2011.
Alltså före rådande värvningspolitik.
Innan klubben byggde om en trestegsraket till Apollo 13.
Vad vi bevittnar för tillfället är ett lag på gränsen till ett stort
misslyckade.
Uppträdandet på isen ser bättre ut: målvakten Hannu Toivonen har höjt sig,
försvarsspelet är säkrare och arbetsinsatsen lite svettigare, men det ger
inte något större avtryck i tabellen.
Motståndarna jobbar alltid minst lika hårt och tar fler poäng.
Förlusten efter straffar mot Södertälje, 2–3, är just den typen av nederlag
som ett lag i rejäl motvind råkar ut för.
När det studsar snett.
När ett ögonblicks verk kan förstöra dagen för ett helt manskap.
När nervositeten känns ända upp på läktaren.
Vi kan inte blunda för fakta: 53 poäng på 36 omgångar ger alltid en
mittenplacering.
Jag var skeptisk till stora delar av det här lagbygget tidigt, men jag pekar
bara på de uppenbara bristerna som jag har sett.
I min värld känns det här som ett projekt där Redhawks har gått "all-in"
med väldigt dyra värvningar.
Det är omedelbar framgång som är planen.
Och när då avståndet till kvalseriens tre direktplatser är oändligt långt är
det plågsamt för alla inblandade.
Sanningen kan vara smärtsam.
Hur gick det då med Apollo 13? Jo, besättningen räddades. Någon har kallat det
för ett lyckat misslyckande.
Och skulle Redhawks vända den här trenden och krångla sig till kvalserien den
snåriga vägen, då kan vi placera det i samma kategori: ett lyckat
misslyckande.
Väl där kan allt förändras över en natt.
Resan dit är emellertid ohyggligt mödosam, men belöningen är desto större.
• 8912 var den officiella publiksiffran. Fritt inträde smakar bra och
arenaägaren Percy Nilsson sålde nog mer popcorn än vanligt – med tanke på
alla barnfamiljer.