MFF har satsat fel – detta var pinsamt!

BERN. Det kan dröja decennier igen innan denna chans uppenbarar sig för ett svenskt lag att nå det lukrativa och fascinerande gruppspelet i Champions League. MFF fick drömlottning men förmådde inte utnyttja den. Satsningen har gått snett, laget har inte fungerat på hela året, Tom Prahl har gjort sina missar men också getts dåliga förutsättningar genom ledningens amatörmässiga och flata hållning.

Det är absolut Tom Prahls ansvar att han, när det väl var dags för Champions League, satt med en orutinerad och oerfaren bänk av spelare. Han borde, med det mastiga program MFF åtog sig under året, ha fördelat gracerna, gått runt på flera spelare i truppen. Nu blev det istället gnäll över ett hårt spelprogram som skapat slitage och en trupp som blev allt tunnare. Han hade själv kunnat förbättra läget genom att låta Marcus Pode med flera skaffa sig erfarenhet både i Royal League, på Turkietturnén, i träningsmatcher, cupen och allsvenskan. Men Prahls ovilja att nyttja hela truppen straffade sig i slutändan när spelare oväntat försvann.

Och jag hoppas slippa höra tränaren – om det nu blir Prahl eller någon annan fram i november – stå upp vid Royal Leagues presskonferens och sjunga ”kungssången” och prisa värdet av en turnering som bäddar för Champions League-succé. Jo, pyttsan. Tvärtom. MFF spelade som bäst i vintras. Till vilken glädje? Nu. Jag hoppas de som gnäller över slitage och för många matcher vågar stå för det när Royal League kallar till presskonferens igen. Hyckleri är det värsta jag vet.

Andreas Yngvesson hade behövts med sitt uppoffrande spel och sin arbetsglädje. Lolo Chanko hade varit enormt nyttig i Champions League-matcherna med sin rörlighet, löpvilja och aggressiva stil. Båda försvann. Av samma skäl men på olika vis. Det borde aldrig fått ske. En resolut klubbledning skulle redan i våras stängt in spelarna i ett rum – gärna med agenter och bröder och andra negativt inblandade – och förklarat den professionella linje som borde vara Malmö FF:s. Att spelare säljs uteslutande – som i Markus Rosenbergs fall – när en klubb vill förstärka och är beredd att betala för kvalitet. Men att inga spelare – inte under några omständigheter – säljs därför att spelaren inte är nöjd med att sitta på bänken. ”Vi skall vinna allsvenskan, vi skall in i Champions League”, borde Madsen rutit med eftertryck. Nu lät spelare och ledare det ske som försämrade möjligheterna att ta sig vidare. Och backlinjen borde förstärkts för länge sedan.

MFF borde valt en hårdare linje mot spelare och agenter. I denna anda och atmosfär måste de spelare skolas som kallar sig proffs men uppträder som amatörer när de inte inser – och det borde agenterna också lära sig – att det aldrig finns garantier, att inga platser i laget är givna. Lojalitet och tålamod har saknats. Yngvesson till Landskrona, Chanko på rymmen, Olsson ”halvvägs” till Göteborg; allt var fullständigt onödigt. En proffsklubb med internationella ambitioner måste göra klart spelreglerna och ta fram hammaren och banka ner gnällspikarna.

MFF-ledningen bör fundera över ifall den värvat mera med känslorna än med förnuftet. Mera för marknaden än för laget. Patrik Andersson var aldrig hundraprocentig. Jag köper ändå hans återkomst. Man tackar inte nej till en ikon. Anders Andersson har hittills inte visat att han behövs i Malmö FF. Med Daniel Andersson och Tomas Olsson i laget var han inte den spelartyp som gav spelet liv och fart. Och blir Jari Litmanen någonsin riktigt frisk för att kunna göra en fullgod insats i MFF? Är Jesper Bech, låt vara ung, en felinvestering? Dags att skickligare väga ungdomlig entusiasm och friskhet mot erfarenhet och skavanker.

Marcus Pode visade att han länge varit värd chansen. Han kan gå långt. Jag tror att Glenn Holgersson som vänsterback och Joseph Elanga som mittfältare hade kunnat förändra ett anfallsspel som gått i stå. Prahl har varit för rädd för att pröva. Malmö har resurser som inget annat svenskt lag. Zlatan och Rosenberg inbringade 130 miljoner kronor. Men MFF, Sveriges första proffslag i fotboll, agerade amatörmässigt när den stora chansen dök upp. Inte ens ett allsvenskt guld – till skänks av Medelmåttigheten – ändrar den uppfattningen. Inte ens ett fortsatt liv i UEFA-cupen, förlorarnas turnering.

Hur nu planering och förberedelser gått till; MFF var sämst när det gällde. Det är fart, tempo och aggressivitet som gäller i modern fotboll. MFF har för många som saknar detta. Baklängesmålen igår var pinsamma illustrationer till ett års misslyckade försök att skapa ett lag värdigt den stora chansen.