Prahl blickar framåt

– Han är en sopa den där Prahl, nu får dom ta och byta ut han, säger en gråsprängd herre i sportjacka.

– A-du, så kan du inte säg. Han fixade ju guld förra året, har du redan glömt det. Och i år blir vi tvåa eller trea, säger hans pratkompis bredvid.

– A-fan, vem vill bli det. Det är bara guld som gäller.

***

Längs träningsplanens långsida står det så kallade staketgänget, den trogna skara mestadels herrar som kommer till i stort sett varje träning med Malmö FF:s a-lag. De flesta morsar på varandra.

Tom Prahl letar fram tidtagaruret under träningsjackan, kollar tiden, lyfter på huvudet och ser ut över sina spelare:

– Ok, grabbar, strålande. Det ser bra ut, men det kan bli ännu bättre. Kör på.

Det är dagen före MFF:s match mot Helsingborgs IF i allsvenskans tjugo-andra omgång och nu samlas tjugofem spelare för dagens träning. Några av dem kör igång en bollek som börjar med sten-sax-påse. Tom Prahl har tagit en av truppens nykomlingar åt sidan och står med armen runt hans axlar och samtalar. Spelaren är lite hårdför på plan vilket lett till en del kontroverser. Nu ger Tom Prahl instruktioner för att undvika fler krockar mellan spelarna.

***

Ett gäng tonårstjejer stannar till vid planens ena hörna. Några tar ledningen och så tjoar de: ”Vi vill se Afonso vinka, vi vill se Afonso vinka.”

Responsen blir noll. När träningen börjar är lekfullheten borta. Snacket och skämten mellan spelarna tystnar. Alla vet exakt vad var och en ska göra under uppvärmningen. Alla vet vad som förväntas av dem.

Tom Prahl skrider runt och följer vad som pågår, rakryggad, händerna bakom ryggen, huvudet lätt nerböjt.

– Jättebra, boys, härligt. Nu kör vi höga knälyft. Kom igen.

Träning inför HIF-matchen. Foto: Linda Axelsson

***

Tom Prahl har 91 dagar kvar som tränare i Malmö FF. Den sista december tömmer han sitt skåp i det slitna omklädningsrummet på kontoret och tar farväl av spelarna och kollegerna.

– Kontraktet går ut och föreningen vill inte förnya det. Det är ingenting jag grämer mig över, det är spelets regler, säger Tom Prahl.

Det är alltid ett sorgearbete när man lämnar något, säger han. Det är helt enkelt jobbigt att skiljas.

Men uppbrottet från MFF betyder mer än så. För Tom Prahl blir det en brytpunkt i hans liv. Slutet i tränarkarriären närmar sig. Han är äldst bland tränarna i de allsvenska lagen, i januari fyller han 57 år. Efter att ha jobbat i storklubb med de bästa spelarna är han inte intresserad av att bli tränare för lag i lägre divisioner.

***

I december 2001 kom Tom Prahl till Malmö FF som tränare. På meritlistan stod Trelleborgs FF, där han fick upp laget i allsvenskan, och två guldmedaljer i Halmstad när han basade där. Malmö FF är Tom Prahls första storklubb under hans mer än trettio år i tränarbranschen. En stor klubb betyder mer av allt. Mer jobb. Hårdare press. Större uppmärksamhet. Han har aldrig tidigare varit så påpassad. Och igenkänd. Folk vill skaka hand, byta några fotbollsord och komma med glada tillrop. När han var på väg hem häromdagen ropade en förbipasserande cyklist: ”Tom Prahl, du ska veta att du är hygglig!”

I fjol var han älskad av alla – SM-guld till Malmö för första gången på sexton år gjorde honom nästan till stadens egen gud.

Den här säsongens förlorade matcher har gett bredare erfarenheter i offentlig kritik. Förlusten mot FC Thun i Schweiz i slutet av augusti gav krigsrubriker i tidningarna. De mildrades visserligen något månaden senare när MFF slog Besiktas i turkiska Istanbul. Men det går upp och ner i takt med matchresultat. Från världens bästa till världens sämsta på 90 minuter.

Tom Prahl säger att han slutat läsa tidningar efter dåliga matcher. Att han kan gissa sig till vad som står. Han låter bli för att kunna koncentrera sig på sitt jobb.

– Jag försöker fånga det positiva vi gjorde i de dåliga matcherna och spinna vidare på det så att nästa match kan bli bättre, säger han.

***

Att vara ledare kräver kompetens, engagemang och närvaro, lyder Tom Prahls ledartänk. Man måste helt enkelt brinna för det man gör. Dessutom krävs en analytisk förmåga. Få människor har alla de egenskaperna, därför är det viktigt att bilda team. Och då inte i form av kopior av sig själv, olikheter skapar kreativa motsättningar, resonerar coachen. Själv har han skapat ett team med assisterande Patrik Johansson, lagledaren Bosse Nilsson och ”spionen” Alf Westerberg, som reser runt och kartlägger motståndarlagens spelsätt före matcher.

Under träningarna jobbar de med olika övningar runt om på plan, och strålar samman då och då och resonerar. Nu har de satt igång spelarna i match, de som ska spela nästa dag har gröna västar på sig, de som inte får matchspela är utan.

– Bra killar, nu är ni tydliga, men jag vill att ni ska vara ännu tydligare. Då blir det ännu bättre, säger Tom Prahl när han en stund senare blåser av.

Innan han lämnar plan klappar han om spelarna och säger några ord. Sedan är det journalisternas tur att få uppmärksamhet. MFF-tränaren vet redan innan han sätter igång vad han ska säga. Det är ett planerat och lite mekaniskt rabblande, hans röst är barsk när han håller en snabb monolog om det han tycker är viktigt att säga inför matchen.

Blir det bra imorgon, då? undrar en reporter.

– Det jobbar vi för, ett derby mellan MFF och HIF är spännande och det är klart att vi vill vinna matchen.

Det var ju kul med Turkiet, säger reportern.

– Ja, det var det, och det gav oss absolut självförtroende.

Att ta åtta poäng såhär i slutet blir inte lätt, säger reportern.

– Nä, det är inte realistiskt att hämta upp, vi satsar på att bli tvåa.

Det såg bra ut på träningen idag, säger reportern.

– Ja, jag tycker spelarna är i bra form, säger Tom Prahl.

Han sprang bra idag, den nye, säger reportern.

– Ja, Edward är i bra form.

Tom Prahl tittar på klockan, klappar reportern på axeln och säger: ”nu har ni fått vad ni behöver”. Sen går han.

Men bara några steg. En liten bit bort står tre mellanstadiegrabbar från Tollarp med autografblock i handen. Prahl stannar, frågar var de kommer ifrån och skriver sitt namn i blocken. En pappa dyker upp bakom pojkarna och förklarar att de gör en skoltidning och undrar om det möjligen skulle kunna gå för sig att få ställa några frågor till Afonso. Visst, säger Tom Prahl och ropar till sig Afonso Alves. Han förklarar läget, ber sin spelare att träna färdigt för att sedan ta sig tid att svara på frågor.

Tom Prahl är van vid att skriva autografer.

Själv skakar han hand med pojkarna och går mot kontoret.

– Lycka till imorgon, vi tar dom, säger en kepsherre som cyklar förbi.

– Tack! Absolut, svarar Prahl.

***

Fotboll och idrott i olika former har alltid funnits i Tom Prahls liv. Hemma i Onslunda tog hans farbröder med honom på fotbollsmatcher. Det fanns ingen föreningsverksamhet i byn, så idrotten fick skötas hemma på gården, där mors blommor raserades när trädgården förvandlades till hinderbana. Säckabanden till höbalar använde Tom Prahl för att göra nät till sina mål.

Första gången en fotbollsmatch gjorde bestående avtryck var när Tom Prahl var femton år. Det var ett kommunderby mellan hans klubb Onslunda IF och storkonkurrenten Spjutstorp. Bara tre kilometer skiljer byarna åt, men det rådde en djävulsk rivalitet. Det var en av Prahls första matcher. Och det var han själv som avgjorde.

– Jag nickade in två–ett. Det ögonblicket glömmer jag aldrig.

***

Tom Prahl för anteckningar om allt. Inför varje träning skriver han noggrant ner sin planering över hur träningen ska läggas upp. Sen sätter han in anteckningarna i en pärm. Det har blivit många pärmar med åren.

Den här morgonen har han gjort som han brukar. Han går upp vid sju och läser tidningen till frukost. Sen tittar han igenom planeringen och cyklar till kontoret. Där blir det lite korridorsnack med kollegerna och sen börjar träningen. Lunch, gärna hemma med hustrun när det funkar. Det blir mycket wokat och mat från havet. Inget socker. Inget smör eller vitt bröd.

– Fast ibland vräker jag i mig jättemycket godis, jag är ingen konsekvent renlevnadsmänniska.

I hemmet i centrala Malmö pratas det inte särskilt mycket fotboll, säger Elisabeth Prahl. Visserligen sitter makarna Prahl och tv-kollar på en hel del matcher och sonen, som utbildar sig till idrottslärare och själv spelar boll, är en av pappas bästa kritiker. Så intresset finns, men inte på fanatikers vis.

– Jag tycker det är både roligt och spännande och dessutom är jag road av nya platser och resor, så det passar mig bra att följa med lite då och då. Men fotbollen genomsyrar inte våra liv så som man kanske kan tro.

Att maken är fotbollstränare till yrket märks mest genom att det blivit ett par flyttar under åren. Från Svedala till Halmstad och från Halmstad till Malmö. Nu, när Tom Prahl snart lämnar Malmö FF, är tillvaron öppen, vilket Elisabeth Prahl tycker är spännande.

– Jag hänger med, säger hon.

Pressen och uppmärksamheten stör inte, och när kritiken i tidningarna slår till backar familjen upp genom att helt enkelt inte kommentera det som skrivs.

Under intervjun med Elisabeth Prahl ljuder en svit av Bach. Dottern Magdalena spelar på ett av familjens pianon. Musik är en gemensam fritidssyssla. Elisabeth Prahl är musiklärare, Magdalena går på Musikhögskolan.

Den här måndagskvällen ska paret Prahl som vanligt på föreläsning tillsammans. De följer en serie om klassisk musik och ikväll ska det handla om Händel.

***

Men innan dess måste Tom Prahl hinna med mycket: möten, telefonsamtal, samtal med spelare, intervjuer. Den här eftermiddagen stänger tränaren in sig på sitt arbetsrum för att titta på en inspelad match som Helsingborg IF spelade mot Assyriska föreningen veckan innan. På sin whiteboard på väggen ritar han med grönt och rött olika tänkbara uppställningar inför nästkommande dags match.

Sen tar han sin hoj, lämnar Stadion och cyklar över gatan till Coop Forum. Tom Prahl ska köpa en borrmaskin åt sonen Martin, för att glädja men också lite i uppfostrande syfte.

– Jag brukar hjälpa honom att fixa, men om han nu får en egen borrmaskin måste han ju lära sig.

***

I mer än halva sitt yrkesliv har Tom Prahl jobbat som idrottslärare. Som 18-åring reste han till Tyskland för att gå en tre år lång utbildning på Idrottshögskolan i Köln. Han valde fotboll som specialämne. På loven reste han hem till familjegården och passade på att sticka till Malmö för att titta på Bob Houghton, MFF-tränare mellan 1974 och 1980, när han tränade sina spelare. En gång sökte Tom Prahl upp Erik ”Mr MFF” Persson (klubbordförande i nästan 40 år). Det var för att söka ett utlyst jobb som ungdomskonsulent hos föreningen. Han fick nobben.

Att bli tränare på heltid var egentligen ingenting Tom Prahl hade som strävan. Att han en dag skulle blir tränare åt MFF fanns inte ens med i hans vildaste fantasier.

– När jag drömde handlade det om att kanske blir tränare på fritiden för ett lag i division tre eller två.

***

Matchdagar är inrutade och fulla av ritualer. Tom Prahl säger att han är skrockfull, även om det blivit mindre med åren. En säsong fick han för sig att ett särskilt par byxor bringade tur, fast sådär framåt oktober blev det rätt kallt eftersom det var tunna sommarbyxor. En annan säsong körde han med en särskild frisyr. I år har Tom Prahl ätit glass på Ribban inför hemmamatcherna, men nu är kiosken stängd. En ritual som han inte kan vara utan är turen i skogen. Han kör till sina gamla trakter utanför Svedala och tar sina 42 minuter löpning. Alltid samma runda. Där samlar han tankar och rensar skallen på skit, som han säger. Tidigare tävlade han mot sig själv när han sprang, numera handlar det mer om att orka än att förbättra.

Den här tisdagen, före derbyt mot Helsingborg, går det trögare än vanligt. En aning av ett ryggskott hindrar, vilket irriterar löparen. Rundan har tagit ett par minuter mer än vanligt. Han svär när han stretchar.

Ett ryggskott hindrar i joggingturen. Han svär när han stretchar. Foto: Linda Axelsson

***

Trummorna ljuder, de för kvällen tusentals särskilt gjorda flaggorna vajar. Helsingborgs IF har en mindre klack som sitter på bortre kortsidan. I båset vid spelargången slår sig Tom Prahl ner med en termos kaffe. Närmast honom sitter assisterande tränaren Patrik Johansson. På sin andra sida har Tom Prahl sina ständiga följeslagare: sitt block och en penna.

***

Stämningen är hög och när spelarna kommer ut på plan blir det jubel.

Det är för fansen och supportrarna som laget spelar, säger Tom Prahl. För de inbitna, som kanske är femsextusen stycken, betyder fotbollen precis allting. Det är en livsstil. Malmö FF är ett sätt att vara, Malmö mot resten av världen. Även när det blåser snålt och är flera minusgrader sluter många upp, det kommer fans till träningarna, till bortamatcherna.

Det är ett uppenbart större intresse för fotboll i Malmö än i till exempel förra klubben Halmstad, konstaterar Tom Prahl. Trots jättestora framgångar fanns varken intresset eller passionen. Det har sin historia i arbetarstaden Malmö och Kockumstiden, tror Prahl. Där fanns grunden till att många började spela och titta, som fritidssyssla. Ett billigt nöje. Idag är fotboll en lättillgänglig hobby, det skrivs och talas om det överallt i samhället.

***

Tre och en halv minut in i matchen far Tom Prahl upp från bänken första gången. Motståndarna får målchans. Han skriker och gestikulerar kort, går tillbaka till båset, tar upp block och penna och gör några anteckningar.

En stund senare får HIF frispark. MFF-klacken ylar. Motståndarna vrålar. Trummor dundrar, tutorna tjuter. Spelarna förbereder sig, detta har de tränat på – hur HIF löser en sådan här situation och hur de själva ska göra för att hindra mål.

Tom Prahl skyndar fram till planlinjen och ropar instruktioner till spelarna. Mirakulöst går hans ord igenom det öronbedövande larm som 20346 personer åstadkommer.

Några spelare flyttar runt och ger sin coach tecken på att de uppfattat.

***

En missad målchans mot HIF. Foto: Peter Frennesson

När MFF missar en målchans faller Tom Prahl ner på alla fyra och vrider sig. Han vrålar ett ilsket: Helvete.

En kort stund senare, i 72:a matchminuten, vet jublet inga gränser. Daniel Andersson har petat in 1–0. Assisterande tränaren, sjukgymnasten och lagläkaren rusar ut ur båset och ger ifrån sig avgrundsdjupa glädjevrål.

Tom Prahl vand-rar längs planen med ett brett leende. Sen återvänder han till sitt block och gör några anteckningar.

***

Tom Prahl har bytt ut den ljusblå träningsoverallen mot slips och kostym. Han är nöjd, matchen slutade 2–0 till Malmö. Han har betat av presskonferens, eftersnack med föreningsordförande Bengt Madsen och småprat i korridorerna. Nu står, som alltid efter match, en buffé framdukad i restaurang Kulan, med vin och öl. Elisabeth Prahl är där, li ksom några andra fruar och respektive. Spelarna är där och några från styrelsen, tränarna, sjukgymnasten och doktorn.

***

En vecka senare är chansen till en andra plats i allsvenskan borta. I måndags förlorade MFF mot IFK Göteborg. Det hopp som finns kvar gäller en tredjeplats.

I förrgår blev det storförlust i Uefa-cupmatchen mot turkiska Besiktas. Det grusade höstens planer på vidarespel i cupen.

***

För Tom Prahl återstår nu några matcher, att runda av och utvärdera. Och att fundera på framtiden. Han blir med jämna mellanrum kontaktad av intresserade klubbar, senast av en i Norge. Han är eftertraktad som föredragshållare.

Tom Prahl kan tänka sig att avsluta sin karriär med några års tränarjobb utomlands. För att få ett sådant behövs en agent som kan hjälpa honom, konstaterar han, eftersom han inte är ett känt namn i de europeiska klubbarna.

Det som driver honom att fortsätta är lusten och glädjen att lära mer.

– Jag är inte fullärd på långa vägar. När jag slutar här har jag inte kommit mer än halvvägs i min lärdomsprocess. Jag kommer alltid att vara nyfiken.