OS-pionjär sneglar mot proffsvärlden

– När jag var liten ville jag vara med i friidrott. Jag var ingen friidrottare. Jag sprang 800 meter, en affisch av Maria Akraka satt på väggen hemma. Slog faktiskt något skolrekord i fyran. Men det blev inget mer.
– Nu kanske den där drömmen kan bli verklighet i alla fall. Det hade varit kul.

Platsen är foajén i gamla Isstadion på Stadionområdet. Tidigare satt Redhawks vip-folk här i periodpauserna.

Nu håller Malmö Boxing Center till i lokalerna. I juli drog den nygamla klubben in under ledning av entusiasten Christer Ekberg. En boxningsring, några klädskåp. Mycket provisoriskt, men Shipra Engelke trivs.
– Det här är min vardag måndag till lördag. Jag bor på Lorensborg, har allt inom några kilometer, träningen, Pildammsparken, till Coop Forum och handla. Sedan är det klart.

Hon är pigg och glad som alltid. Ett energiknippe i 51 kg som försakar det mesta just nu för att ta sig till London.
– Jag vill så gärna lyfta fram klubben. En verkligt skön klubb. Det finns så många positiva själar. Jag behöver folk omkring mig som smittar av entusiasmen. Jag är skitglad att ha Christer som tränare. Jag har bra sparring också, en kille som heter Thomas Lundin hjälper mig mycket.
– Här i Malmö blir det mer som en storstadsklubb. Vi börjar få in mer och mer grejer, får se var allt hamnar. För många av oss blev det en nysatsning.

Hon drillar intensivt med tränare Ekberg. Hon är medveten om att hon måste bli starkare, mer obarmhärtig i ringen.
– Christer säger alltid att jag måste våga slå hårt.
– Jag är i grunden en teknisk boxare. Har jobbat mycket med styrkan för att få ut explosiviteten.

Hon har ett annat föredöme också, proffskompisen Klara Svensson.
– Jag måste bli bättre på den taktiska sidan. Där är jag jätteimponerad av Klara. Hon kan läsa motståndarna, göra vad som krävs.

Det är ett getingbo som Shipra Engelke klivit in i. Sveriges olympiska kommitté har två boxare i 51 kg som man stöttar. Jenny Hardingz i Stockholm och Shipra Engelke i Malmö.

Före nyår ska förbundskaptenen John Brickell ge besked om vem som får fullfölja OS-satsningen och försöka kvala in på VM senare i vår.
– SOK vill bara satsa på en av oss. Jag fick ju åka på EM. Ett litet försprång, kanske.

Mästerskapet i Rotterdam blev en missräkning för Shipra Engelke. Hon åkte ut i kvarten.
– Det blev inte som jag tänkt mig. Men det är historia nu. Jag åkte ut mot polskan Michalszuk som tidigare tagit guld i 54 kg.

Fajten mellan Engelke och Hardingz har varit omskriven. Man pratar i boxningskretsar fortfarande om mötet i SM-finalen 2010 som Shipra Engelke vann.
– Det är enda gången som vi mötts. Min tränare och jag har velat få fler matcher. Det har Hardingz inte nappat på. Men Brickell ska inte nominera på grundval av möten oss emellan utan internationella meriter.

Konkurrenter eller kompisar?
– Hon bor i Stockholm, jag bor ju här. Vi har varit i landslaget tillsammans ända sedan 2004. Hon har gått upp från 48 kg. Om jag hade varit i hennes situation hade även jag gått upp en viktklass. Hon har en dröm liksom jag har en dröm.

För ett år sedan var OS-satsningen ganska långt borta. Shipra Engelke blev slutligen tvungen att operera högeraxeln. Axeln åkte ur led gång på gång, så kunde hon inte fortsätta.
– Chanserna att bli bra var fifty-fifty, säger hon.

Det blev bra och hon tog upp träningen mer motiverad än någonsin.
– Redan efter en månad satt jag på motionscykeln och fick skavsår. Jag tittade på när de andra tränade. Det gjorde så ont, allt jag gjorde. Klara, min klubbkompis, kom hem till mig för att hjälpa mig att duscha. Det var ett helt företag.

I januari var hon tillbaka och tränade lite grann. I maj gjorde hon comeback i landslaget i Halmstad.
– Det märktes aldrig att hon varit väck, säger Christer när han kommer förbi bordet där vi sitter och pratar.

Lokalen börjar fyllas med fler och fler boxare. Det är hundratalet medlemmar nu varav åtta matchboxare och som en klubbpappa går Christer Ekberg omkring liksom han gjorde i Höllviken.
– Jag flyttade ner 2006 från Linköping. Min gubbe Kaj skulle plugga till brandman. Första sommaren bodde vi i Lund. Vi kände Anna Laurell. Så flyttade hon till Stockholm och jag hade varit i kontakt med Christer och kände även Klara. Det blev Malmö och att pendla till Höllviken.

Hon heltidssatsar. Har ett studieuppehåll i sina studier till lärare med idrotts- och lågstadieinriktning.
– Jag ska göra det klart efter OS.

OS kan vara slutet på en mästerskapskarriär som började 2001, men också början på något nytt och större.
– Jag tänker mig att det är det sista. Jag är 28 år, gift, det känns som det kanske är dags att bidra lite till familjelyckan.

Men …
– Jag sa när jag började boxningsträna att jag aldrig skulle gå matcher. Sedan sa jag att jag aldrig skulle bli proffs. Nu har Klara öppnat nya dörrar. Mina löften brukar inte hålla.

Någonstans inne i skallen när hon på en tanke att få gå en titelmatch inne i Baltiska hallen intill.
– I en proffsgala. Det hade varit något.