Den domaren kom som tjuven om natten

MALMÖ. Jo, Åkeby kunde. Han talade om stöld. ”Tjuven” han pekade ut kom insmygande efter paus, presenterade sig som Jonny Alvin, och hade dömt elitseriehandboll i söndags.

Så tufft är det nämligen i den allsvenska slutspurten att inte bara spelarna – både Hammarby och MFF kom starkt åderlåtna igår - utan även domarna drabbas. Sveriges domaretta Peter Fröjdfeldt fick en sträckning i vaden och Alvin avancerade från fjärde- till förstedomare och jag tyckte han klarade det bra. Med ett undantag. Det var det Åkeby avsåg. Hammarby fick en frispark för ingenting, Eguren skruvade in den som vilken världsspelare som helst.

Det var inte det värsta misstaget. I det snabba spelet, i de tuffa närkamperna, i spelarnas allt större register av stuntmans-inslag kan det vara svårt att skilja rätt från orätt.

Men hur en linjeman kan missa det enda jobb han har att sköta och inte se hur Jonatan Johansson helt regelrätt springer igenom på Anders Anderssons fina passning och lobbar i mål är ingenting annat än tjänstefel. Ursvagt. Det var inte ens hårfint, inte svårbedömt. Jonathan var solklart på rätt sida. Man kan inte skylla det målet på domaren. Han lyder bara flaggan. Men där rök en efterlängtad MFF-seger, där drogs snaran ännu hårdare om halsen på Sören Åkeby. Klart han kände sig bestulen.

Jag vet att MFF-ledningen i det längsta vägrar att ta till den mest primitiva utvägen. Men kraven på Åkebys avgång har höjts, missnöjet med honom är stort bland spelarna. Det saknas ordning och struktur.

Men ändå; en klubbledning som avpolletterar tränaren under säsongen skriver också ut ett underbetyg till sig själv.

Det finns de som säger att Bengt Madsen bara kunde ringt sin gode vän och kollega Bosse Lundqvist i Djurgården för att få reda på att paret Lucic/Åkeby egentligen bidrog med hälften var till att bli e n komplett tränare. Var för sig räckte de inte till. Så lyder Djurgårdsdiagnosen.

Trycket på MFF är stort. En jättesatsning mot allsvenskt guld och internationellt spel är på väg att sluta i ett fiasko. Under detta tryck kanske Madsen och Borg inte står pall utan offrar Åkeby. Jag tror inte det skulle hjälpa det minsta.

Igår visade hela laget kampmoral, vilja att vinna, en aldrig sinande energi. Det kunde slutat riktigt illa ändå för brassen Paulinho var på väg att helt ”döda” matchen före paus när Hammarby spelade strålande. Efter paus var det rena rama vilda västern. Kul att titta på, inte det minsta nervöst och stelt, härliga mål, rader av chanser, en tveklös vilja att vinna. Så är det ju också två lag som kan betrakta guldchansen som bortblåst.

Det är en större besvikelse för Malmö än för Hammarby.

MFF har slängt bort poäng till höger och vänster, fått all tänkbar hjälp från alla håll och borde med lätthet varit med i den guldstrid som nu möjligen Helsingborg kan blanda sig i.

AIK och Elfsborg tycks krampa av allt guldsnack och har fått ett tillfälligt (?) avbrott i sin målproduktion. HIF har fått en Baxter-effekt. Det var inte överraskande efter en längre tid med nödlösningar. Baxter tillhör undantagen. Han lyfter vilket lag som helst som hamnat i en ond cirkel. Förutsatt att där finns hyggliga personella resurser på planen. HIF:s första halvlek mot Göteborg i lördags var kanske den bästa i Allsvenskan i år.

Men Baxter och HIF är inte det typiska exemplet för en klubb som gör ett drastiskt tränarbyte mitt under säsongen.

Fem tränare har fått sparken i år. I några fall har det framställts som att de själva ställt sin plats till förfogande. Strunt samma. Det är alldeles uppåt väggarna och visar bara en övertro på att tränaren betyder allt. Varken Djurgården, Göteborg, ÖIS eller Häcken kommer att tjäna på bytet.

I Malmö handlar årets tillkortakommande mera om dåligt omdöme från den högsta ledningen när det gäller att välja - och välja bort. Glenn Holgersson, Jon Jönsson, Hasse Mattisson, Jesper Bech; i dagens läge skulle alla fyra behövts.

Det har varit en alltför ryckig säsong. Ingen trygghet i backlinjen, alltför osäkert med Litmanens spel. Det har bromsat permanenta, långsiktiga lösningar.

Det kunde ha sett ännu värre ut. Det som trots allt förhindrat ett totalt fiasko är köpet av Junior och Jonathan Johansson. Den finske landslagsmannen är en succé.

Fast man kan förstås också uttrycka det så här; med två så vassa forwards skall laget glänsa, inte knäa i guldstriden.

Igår bjöd i alla fall laget till. 2-2 på Söderstadion är alltid ett godkänt resultat.

I Borås vet jag inte vad som hände. Efter 0-0-matchen mellan Elfsborg och Öster förmedlade Sportradions Christian Olsson med välsmort munläder att ”österspelarna sträckte sina tröttkörda armar i luften.”

Handboll?