Kenny Jönsson fick Skånebragden

ÄNGELHOLM. Kenny Jönsson är glad över utmärkelsen.

– Jag tror att det här är ett pris som jag kommer att uppskatta ännu mer efter karriären. När jag sitter och tittar på ett OS och minns, säger han.

Röglebacken hade en fullständigt osannolik vår då nästan allt gick hans väg.

# OS-guld i Turin med Tre Kronor.

# Vald till världens bäste back i OS.

# Världsmästare i Riga som lagkapten för Tre Kronor.

# Vinnare av Guldpucken, utmärkelsen till Sveriges ishockeyspelare.

– De månaderna var nog de bästa i min karriär, även om jag också värdesätter OS-guldet 1994 väldigt högt. Då var vi fyra killar med Rögleanknytning som vann guld i den där dramatiska straffinalen. Det är stort.

Men det är för tre heta månader under vårvintern 2006 som Kenny Jönsson får Skånebragden. Då lämnade han Rögle -- som fick fortsätta att spela i allsvenskan utan sin stjärna -- för att ta plats i Tre Kronor. Från andradivisionslunk mot Nybro, Arboga och andra storheter till att möta världens bästa spelare.

Med ett drygt halvårs distans erkänner han också:

– Jag var nervös, mycket nervösare än vanligt.

Han behövde också de två träningslandskamperna mot Schweiz och Slovakien för att hitta tillbaka till sitt enkla och trygga spel. Och tempo kom bara ”sådär”.

– Elva år i NHL. Jag visste att det fanns där, men jag tror att just de två landskamperna var viktiga för att hitta rätt.

Fast OS-starten blev inte någon succé. Visst, vinst mot blåbäret Kazakstan, men storförlust mot Ryssland.

– Kanske var det bra att vi var så nederlagstippade. För en gångs skull blev vi bara bättre och bättre under en turnering och sen hände samma sak i VM. Jag tror att Bengt-Åke Gustafsson hittade väldigt rätt med allting.

Kenny öser beröm över Bengt-Åke som samlade ett Tre Kronor som hade ”sista chansen” att vinna ett stort OS-guld.

– Jag gick inte till ”Lidas” och sa att det var sista chansen, vi snackade egentligen inte alls om saken. Men jag tror att alla inom sig var medvetna om att det var en sista möjlighet att vinna en turnering där alla de bästa fanns med.

Det var med en lågmäld stil och fingertoppskänsla som Bengt-Åke ledde landslaget. Han lyfte fram spelarna, införde ett tryggt 2--2--1 spel som grund och la till någon uppspelsvariant. Spelarna fick utrymme och när det verkade segt hände alltid något oväntat.

– Ett träningspass ställde han in och vi körde go-kart i stället. Han visste precis hur vi ville ha det.

Och det gav resultat. Tre Kronor växte och det var Kenny Jönsson som var ledaren på isen.

– Jag vet inte, säger han nästan generat. Jag försökte spela mitt spel, så lite tid som möjligt i egen zon.

Efter 0--5 mot Ryssland gick allt rätt. Inkluderat en omdiskuterad förlust mot Slovakien som vållade en viss uppståndelse i Sverige.

– Det var nog TV som var ettrigast och ställde massor av frågor om moral och etik. Men vi tog det ganska lugnt. Vi laddade upp som vanligt och Schweiz, som vi fick i kvartsfinalen, hade ju tidigare slagit både Kanada och Tjeckien så vi fick inte ha någon dålig dag.

Men Tre Kronor hade inte någon dålig dag utan det blev final -- och 3--2 mot Finland.

Vad minns du bäst?

– Slutsignalen. Glädjen. Vi hade haft otroligt roligt tillsammans och sen fick vi vinna finalen.

Fast för Kennys del var det inte slut. Strax efter finalen delades de individuella priserna ut.

”Turneringens bäste back: Kenny Jonsson, Sweden”

– Jag blev chockad. Det hade inte funnits en tanke i den riktningen. Det är också ett pris som kommer att växa efter karriären.

Mats Sundin tog fram kreditkortet och såg till att OS-guldet firades grundligt i Stockholm. Sen var festen över för de flesta, men Kenny valde, till skillnad från många andra , att tacka ja till VM.

– Jag funderade aldrig på att tacka nej. Det blev också en härlig turnering. Precis som i OS blev vi bättre och bättre och återigen var det Bengt-Åke som kunde ta fram det absolut bästa av varje spelare.

Bästa minnet av VM?

– När jag fick lyfta bucklan. Obeskrivligt.

Och denna historiska dubbel (inget annat land har vunnit OS och VM samma år) fick du ta tillsammans med brorsan.

– Vi pratade lite om möjligheterna förra julen och nu har vi nåt att snacka om när vi träffas. Egentligen är det otroligt.

Till slut stod också bröderna Jönsson tillsammans i en TV-studio när Guldpucken skulle delas ut. Kenny och Jörgen var huvudkandidater till hockey-Sveriges finaste utmärkelse.

– Jag trodde att Jörgen skulle få den. Förutom VM och OS hade han ett SM-guld med Färjestad och ett riktigt bra slutspel. När jag fick höra motiveringen trodde jag ännu mer på Jörgen och blev överraskad när jag fick utmärkelsen.

Men efter det har det bara blivit en match för Kenny. Skador har satt stopp för spel hela hösten, men just nu har han börjat åka skridskor och kan förmodligen börja spela strax efter nyår. Då ska han börja arbetet med att förverkliga en annan dröm; att föra tillbaka Rögle till elitserien.

Och i slutet av april väntar VM i Moskva.

– Ringer bara Bengt-Åke så ställer jag upp.

Trots alla framgångar och utmärkelser är han ödmjuk och samma grabb som oroligt gjorde sina första byten tillsammans med Kari Eloranta.

Fotnot: Röglespelarna i OS-finalen 1994 var förutom Kenny Jönsson också Jörgen Jönsson, Roger Hansson (då i Malmö IF) samt Jonas Bergqvist (då i Leksand).