Afonso har inte glömt Malmö

HEERENVEEN. — Det är mindre än Simrishamn, säger Afonso, inte helt utan bitterhet i rösten. Centrum är lika stort som gatan mellan Gustav Adolfs Torg och Stortorget i Malmö.

Sergio tystnar. Efter nio månader i Heerenveen vet Afonso vad han pratar om. Staden har drygt 40 000 invånare, en gågata med några butiker, fyra restauranger — han rekommenderar ingen av dem för ett middagsbesök, tack och lov har han en klubb som bjuder på lunch och en sambo som lagar middag – rader av små villor med välskötta trädgårdar och ett fotbollslag. Alla följer laget. Det är det enda de gör i Heerenveen.

– Ni ska se på matchdagar, säger Afonso när vi står utanför stadion. Då är det helt fullt här, flera timmar före matchen. De har ingenting annat att göra.

Det finns ingen anledning att tvivla på vad han säger. Publiksnittet på Abe Lenstra-stadion ligger på strax under 26 000 åskådare den här säsongen, vilket innebär att i princip alla som är äldre än fem år och tillräckligt unga i kroppen för att kunna röra sig går på matcherna. Intresset är det inget fel på, målflytet hittade han redan i första matchen med laget – vore bara inte staden Heerenveen så förbannat trist skulle livet vara ganska trevligt.

Men någonstans finns ändå fördelen med det.

– Tranquilo, säger Afonso som svar på nästan varje fråga. Lugnt. Allt är lugnt.

I Heerenveen finns ett lugn som Afonso aldrig upplevde i Malmö. Han har svårt att beskriva det, men säger att det i Malmö FF hela tiden fanns en stress. Träningarna var stressiga, tempot på matcherna högt och utrymmet på planen litet, mycket av spelet var inriktat på försvarsarbete.

– Här är det lugnare. Vi har tid att förbereda oss ordentligt inför matcherna och spelar en offensiv fotboll, speciellt på hemmaplan. Jag har det bra, det är bra för mig att det är lugnare. Jag är fokuserad.

Vad han menar blir tydligt i de stora mjuka sofforna i lägenheten där han och flickvännen Lottie Andersson från, just det, Simrishamn, bor. Det är här han tillbringar mesta delen av sin lediga tid. Han kör hem direkt efter träningen och lunchen på arenan, hem till soffan och tv:n. Och allsvenskan. Som tur är vetter den enorma balkongen åt rätt håll. Där har han satt upp en parabol och tack vare den och en svensk digitalbox får Afonso in alla allsvenska matcher och ser så många han kan. Den här eftermiddagen ser han MFF spela ut AIK på ett regnigt Malmö Stadion. Sergio berättar senaste skvallret om de gamla lagkamraterna — han känner Junior och Gabriel från sin sambafotbollsskola för ungdomar — och Afonso skakar på huvudet åt AIK:s stillastående backlinje när Junior gör 3-0. Han vill inte prata om hur det kommer gå för MFF i år men menar att förlustmatchen mot Trelleborgs FF var typiskt MFF-stressig.

– Men det är för tidigt att säga något om säsongen redan nu. De har bara spelat tre matcher, spelet har inte satt sig än.

När slutsignalen har gått och bilden lämnats över till kommentatorerna och eftersnacket fnyser han igen på sitt karaktäristiska sätt.

– Guld, nu ska de ta guld igen. Det räcker med att de vinner en match, då säger alla att de ska ta guld. Sen förlorar de en match och då är guldchansen borta. Sägs det. Sen går det upp och ner hela säsongen. Det är löjligt.

Hetsen som finns kring MFF saknar han inte. Även om han också nu bor i en stad som lever för sin fotboll finns inte samma kravbild. Samtidigt är det den han på sätt och vis saknar. Han vill bli en ännu bättre fotbollsspelare, han vill ut, till nya och större klubbar och ligor. Heerenveen är ett steg i den riktningen, precis som MFF var en gång i tiden. Afonso Alves är i Europa för att spela fotboll. Han skulle aldrig bosätta sig i Heerenveen om det inte vore för att det gav honom möjligheten att spela fotboll som heltidssysselsättning. I Brasilien finns tusentals spelare av hans klass, men knappa resurser för att kunna försörja dem.

– Här värderas fotbollsspelare högre. I Brasilien visste ingen vem jag var, här känner alla till mig.

Lugnet i den sömniga lilla staden i norra Holland har gett honom förutsättningar att utvecklas som fotbollsspelare. Det finns ett tydligt kvitto på hur mycket bättre han blivit. Afonso leder efter trettio gjorda mål just nu jakten på Guldskon som efter säsongen delas ut till den spelare som har gjort flest mål i Europa. Han har stenkoll på ställningen.

— Jag har 45 poäng, Francesco Totti har 42. Men jag har bara en match kvar och han har fyra eller fem. Dessutom får jag bara en och en halv poäng för varje mål eftersom jag spelar i en sämre liga, han får två poäng.

Säsongen 1990/1991 gjorde Romario 25 mål, säsongen 1994/1995 gjorde Ronaldo 30 mål. Är Afonso uppe på samma nivå som dem nu?

Nja, inte direkt.

– Och de spelade i PSV Eindhoven, påpekar han. Jag skulle behöva spela i en större klubb och ett bättre lag.

Sergio håller en låg utläggning om att Afonso var bättre än de övriga spelarna i MFF, att han var på en annan nivå och därför hade svårt att utvecklas när han inte fick rätt passningar. Afonso tittar åt ett annat håll och säger inte emot.

Han är medveten om att de många målen gett eko i fotbollseuropa och läser ryktena om vilken som blir hans nästa klubb i tidningarna. Än finns inga konkreta anbud. Inte heller har den brasilianska landslagsledningen hört av sig.

– Nu vet de nog vem jag är i alla fall, säger Afonso och det är tydligt att han tycker att det är ett ganska stort steg framåt. Vem vet, kanske har jag en chans.

– Men jag är ju inte direkt nära att få spela en match, tillägger han med ett visst mått av sarkasm i rösten.

I eftermiddag går sista ligamatchen mot Feyenoord. Båda lagen slåss om femteplatsen och möjligheten att få kvalspela till Uefa-cupen. Afonso jagar dessutom ett eget pris och vet precis vad han ska säga inför matchen.

– Jag måste tänka på Heerenveen och spela för laget. Men om jag inte gör mål vinner vi inte. Så det är bäst att jag gör mål. För mig och för laget. Fico tranquilo. Jag håller mig lugn.