”Jag har aldrig haft fördel av att vara genetisk man”

Och det är på samma mjuka, långsamma Bodendialekt hon förklarar att det inte behöver vara så dramatiskt, det här med att befinna sig mittemellan könen.

– Jag tror att många människor tror att alla måste vara antingen man eller kvinna, att det inte finns något annat. Men det här är egentligen inte konstigare än hjärtfel eller synfel. Det är en utvecklingsstörning, det är bara det att det har att göra med könet.

När Christina var sjutton år inleddes en utredning om hennes könstillhörighet. Då hade det redan konstaterats att hennes äldre syster hade ett intersexuellt syndrom och risken var stor att även Christina hade det. Farhågorna visade sig stämma och Christina övertalades att operera bort de testiklar som fanns i hennes buk. Risken för elakartad cancer sades vara stor, men Christina ville egentligen inte operera bort dem.

– Jag vet inte hur det hade gått om jag inte hade tagit bort dem, om jag ens hade levt. Jag brukar trösta mig med det – det var kanske lika bra. Men jag är ju kastrerad. Jag tycker inte att jag blev samma människa efter det. Jag blev på något sätt ängslig, lite vrång, gav upp lättare.

Christina säger "mitt genetiska kön" men har inte levt en dag av sitt liv som man. När hon skulle opereras saknade hon ett tredje alternativ, en möjlighet att få vara genetisk man och fortsätta leva som Christina, den hon är uppfostrad till.

– Jag ville inte maskuliniseras, har aldrig haft någon strävan efter att byta till mitt genetiska kön, det hade inte blivit bra heller. Jag hade aldrig kunnat bli pappa till exempel. Men de hade bestämt sig för att vi var kvinnor för att vi var uppfostrade så, medan vi egentligen är intersexuella.

Går det att välja något mittemellan? Är inte det här samhället alldeles för inriktat på att dela upp människor i olika kategorier, där man och kvinna är de viktigaste?

– Jo visst är det så. Jag har ju kvinnligt personnummer och har varit mer kvinna än man. Jag vet inte hur jag ska förklara det, det går in i varandra. Många gånger är man ju inte ett kön i första hand, man är ju människa. Kön har bara betydelse när man ska fortplanta sig.

Även om det varje år föds barn med intersexuella syndrom talas det knappt om det. Christina har själv fått söka den information hon velat ha, fortfarande anar hon att läkarna inte berättat allt de vet för henne. Hon tillhör en grupp människor som ofta lever ett tillbakadraget liv och tycker att sociala sammanhang är svåra.

– En del pratar om att det är skamligt att vara intersexuell, säger Christina. Jag förstår inte vad de pratar om. Skamligt är något man kan rå för. En åsikt, en handling, ett beteende. Någon som tillskansar sig något ekonomiskt, det tycker jag är skamligt. Men inte sådant här.

Christina Nordström följde sommarens friidrotts-VM hemifrån TV-soffan. Redan i försöken lade hon märke till Caster Semenya, "jag tyckte hon var så snygg, en vacker tjej", och har sedan följt debatten från de första misstänksamma konstaterandena om hennes snabba utveckling, via okänsliga tv-intervjuer och rykten om att hon saknar äggstockar till det som under vintern har landat i ett förslag om att Semenya och andra i hennes situation ska erbjudas behandling för att sänka nivåerna av testosteron i kroppen, för att sedan åter tävla med kvinnor. Det har inte bekräftats att Caster Semenya är intersexuell, men mycket tyder på det.

– Det hade varit förjävligt om de hade fått henne att sluta! Då är det bättre med hormonbehandling, men då ska naturligtvis vederbörande vara med och bestämma.

– Klart att det blir lite konstlat, funderar Christina vidare. Men jag är övertygad om att Caster Semenya skulle vara bra även om hon gick igenom hormonbehandling. Löpstilen, kroppen, att hon är så ung – hon måste ha en väldig talang, hennes framgångar handlar inte bara om testosteron.

Som trettonåring började Christina träna löpning i Boden. Hon var lång och tanig, beskriver sig själv en pojkflicka, och älskade träningen och tävlandet. Efter två år började hon orientera och även om hon har hållit igång träningen sedan dess ångrar hon att hon inte satsade hårdare.

– Det blev utbildning, jobb, resor. Men jag hade velat idrotta ännu mera.

Olika intersexuella syndrom ger olika effekter på kroppen och eftersom det syndrom Christina har innebär att hennes kropp inte svarar på androgener har hon inte heller haft någon sportslig fördel av sitt syndrom. När hon var sjutton år och syndromet upptäcktes förblev det hennes hemlighet. Hon åkte till Linköping, genomgick operationen och var tillbaka i träning efter någon vecka. Att hon inte skulle kunna tävla tillsammans med kvinnor föresvävade henne aldrig, och ingen misstänkte någonsin något. Men var skulle hon ha tävlat, om hon inte tävlade med kvinnor? Uppfostrad som en flicka, med ett kvinnligt personnummer, de manliga könsorganen bortopererade och en östrogenbehandling i full gång kände hon sig knappast hemma i mansklassen.

– Eftersom jag är androgenokänslig har jag aldrig haft någon fördel av att vara genetisk man, men jag hade kanske inte tillräckligt mycket talang, säger hon.

– I min förenklade värld – jag är ju drabbad och kan inte se det objektivt och sakligt, jag har en viss känslomässig bakgrund till det hela – där tycker jag på något sätt att har vi en fördel så är vi värda det. De som tror att vara intersexuell bara handlar om fördelar i idrott vet inte vad vi går igenom, hur vi har det. Dem skulle jag önska fick prova på det så de skulle fatta.

I debatten som följde på friidrotts-VM var det också tydligt att många upplevde Caster Semenya som en fuskare, någon att likställas med idrottare som dopat sig.

– Jag har förstått att det finns genetiska kvinnor som upplever det här som orättvist, och så vill jag inte ha det. Då riskerar vi att bli stämplade som fuskare, typ Johan Mühlegg eller Marion Jones, för mig är de fruktansvärda fuskare. Vi har ingenting med dem att göra.

Det finns de som jämställer henne med sjuttiotalsösttyskorna, de som dopades hårt och systematiskt i jakten på medaljer.

– Då blir jag förbaskad. Det går inte att jämföra för det är inte planerat. Men det finns kanske människor som tänker så, som inte har kunskap och tänker att det är planerat, att hennes tränare har planerat att låta henne framträda väl medvetna om att hon inte är riktigt kvinna, om det nu är så.

– Det hade inte varit något problem om hon inte hade utklassat dem. Sen är hon inte typiskt kvinnlig till sättet heller, inte som Jelena Isinbajeva som står och gråter. Sån har jag också varit och då får man inte mycket sympati. Man får inte vara kaxig om man har något sånt här. Då ska man vara snäll och det är jag mycket emot, säger Christina med eftertryck.

Om du hade varit sjutton år idag och fick veta att du skulle genomgå den här operationen, hur hade du då velat bli bemött av föreningen?

– Jag vill inte att de ska prata bakom ryggen, jag vill att det ska bli naturligt. Egentligen skulle jag vilja att det var lika lätt att säga "jag har skadat foten" som "jag har intersexuellt syndrom". Dit tror jag att det är väldigt långt.

Ditt tips till idrottsföreningar är alltså öppenhet?

– Ja, medvetenhet om att det här finns. Att de går ut och skaffar sig kunskap, för de kan stöta på någon som är intersexuell. Det kanske inte heller märks, alla sticker inte ut. Det var ingen som såg något på mig.

Och från högre idrottspolitiskt håll, vad skulle du önska där?

– Samma sak. Att vara medveten om att det finns, ha en handlingsplan innan problemet dyker upp. Att vara så human som möjligt, försöka behandla människor humant.

Men även de som vill väl kan skada, genom att placera Christina i ett fack där hon inte känner sig hemma.

– Ofta får jag reaktionen: "Men du är ju normal". Min mamma har alltid sagt: "Ni är mina flickor, det är inget fel på er". Då säger jag: "Men vi är inte det, vi är dina pojkar.". Då säger hon: "Nej, det är inget fel på er" och det är väl menat som en komplimang. Men det är ju ett förnekande av problemet.