MALMÖ. – Det är ju det man drömmer om, men det är klart att det ska
mycket till, säger Jimmy Björkstrand. Det har aldrig varit tuffare än det är
nu. Det sa vi inför Aten också, men toppen har blivit ännu bättre, alla
lagen har blivit mycket starkare anfallsmässigt.
Jimmy tar emot på sin arbetsplats. Han är utbildad förskolelärare och jobbar
på Per Albin Hems förskola i Malmö sedan åtta år tillbaka. Ute på gården
leker barnen i sandlådor och gungor. Det är hektiska dagar för Jimmy som
jobbar samtidigt som han förbereder sig för sitt tredje Paralympics.
– Jag trivs väldigt bra här. Jag har bra arbetskamrater som ställer upp när
jag måste vara iväg. Det blir ju att man måste vara iväg mycket och vara
ledig en hel del, säger han.
Jimmy Björkstrand är synskadad sen födseln. Han har 10 procents seende. Bättre
får man inte se för att få spela goalball internationellt.
– Jag kan se översta raden på tavlan hos ögondoktorn, förklarar Jimmy som
absolut inte tycker synd som sig själv.
– Nä, det är inte riktigt min grej, säger han och skrattar. Det är nog mycket
värre för dem som har sett bra och synen sen försämrats.
Lite jobbigt var det dock när kompisarna började ta körkort, något Jimmy inte
kunde göra.
– Det är nog den största förlusten, men det är inget som jag sitter och är
bitter över, det gäller att gilla läget, säger han och påpekar att han hans
synskada även fört med sig positiva saker.
– Jag har fått spela goalball och komma ut i världen och fått uppleva mycket
som jag kanske inte skulle ha fått annars.
Snart kan han lägga Paralympics i Kina till sin lista av upplevelser.
Förberedelserna inför tävlingen har dock inte varit de bästa. I början på
mars bröt Jimmy foten under en träning. Och bara några veckor efter att
skadan läkt slog han upp den igen.
– Det har varit otroligt mycket rehabträning den här försäsongen. Det har inte
varit optimalt. Jag har kört så mycket styrketräning jag har kunnat, men
själva spelet har ju blivit lidande, jag har inte kunnat köra spel fullt ut
förrän de senaste fem veckorna.
Skadorna har varit så många att lagkompisarna gett honom ett smeknamn.
– De kallar mig Jimmy Glas nu för att jag är så skör, säger Jimmy med ett
skratt och verkar inte ta alltför hårt på sitt öknamn.
Ytterligare två spelare från FIFH i Malmö, Stefan Gahne och Fatmir Seremeti,
är med i det svenska goalballandslaget som ska till Peking.
Vad betyder det att ni kan träna så mycket tillsammans?
– Det betyder jättemycket, även om det nu varit lite tråkigt att jag varit
skadad och inte kunnat träna så mycket ihop med dem. Men samarbetet är ju
något man bygger upp på långt sikt och det har vi kunnat göra.
Det har gett resultat. FIFH Malmö har dominerat goalballen på herrsidan i
Sverige under 2000-talet. Sju SM-guld har det blivit. I våras blev det dock
bara silver. Ifas från Stockholm avgjorde 20 sekunder från slutet och knep
guldet.
– Usch, det var inte roligt, minns Jimmy.
Den värsta förlusten i karriären kom dock i finalen i Paralympics i Aten.
– Vi mötte Danmark och ledde med 4–3 i första halvlek, men förlorade med 5–7.
Det kändes som vi skulle vinna och vi var bättre än Danmark. Men ändå
förlorade vi.
Nu fyra år senare tror dock inte Jimmy att det är Danmark som kommer stå för
det tuffaste motståndet. Han nämner i stället Litauen och USA, liksom
värdlandet Kina.
– Vi såg Kina på VM för två år sen och då var de rätt kassa, men ryktet säger
nu att de har tränat två pass om dagen i två år, berättar Jimmy.
Att Sverige ligger så bra med internationellt i goalball är imponerande.
Goalball är en väldigt liten sport i Sverige.
– Det finns väl en fem-sex klubbar här. Men över hundra länder spelar i
världen, så ute i världen är det stort. Iran som vi ska möta på OS har över
80 klubblag, så det säger lite om hur stor skillnaden är, säger Jimmy som är
lite bekymrad över sportens framtid.
– Det är lite så generellt med handikappidrott, föräldrarna vill gärna
överbeskydda sina barn och ofta kan ju de här barnen inte ta sig själv till
hallarna utan behöver föräldrarnas hjälp och är de då lite överbeskyddande
så kanske de hellre stannar hemma med dem.
Jimmy ser naturligtvis gärna att det kommer fram nya unga goalballtalanger när
han själv nu börjar se slutet på sin karriär.
– Jag har spelat i landslaget sen 1995 så det är väl dags för de unga att ta
över nu, även om jag inte känner mig lastgammal.
Blir det inte fler Paralympics för dig?
– Man ska aldrig säga aldrig, men det finns olika skeden i livet och det
kanske kommer ett nytt nu efter OS. Men jag vill gärna avsluta med ett guld.