Max Wiman: De kom för att se stadens son

Närmare 6000 människor kom för att se fotbollslandslaget träna inför mötet med San Marino på tisdag.

Nej, det gjorde de förstås inte alls. De kom för att äntligen få se stadens son leka med bollen på en grön gräsmatta himmavid.

De jublade när Zlatan hämtade ut en boll ur nätet eller när han dunkade in en bicycleta när de lirade fotbollstennis.

För så mycket mer fick de inte se, det får man inte så här mellan två landskamper, när allt handlar om att hämta ny kraft.

Det blev väldigt mycket fotbollstennis för dem som spelade mycket i fredags. Nästan bara det, om vi ska vara ärliga. Men visst hade det inslaget sitt underhållningsvärde, för alla som kommit för att spana in Zlatan.

MFF lovade att alla skulle få se och alla fick se, men det tog tid, lång tid innan alla var inne. Det var nog nästan så att några hann gå innan den sista kommit in. För man tänkte för en gångs skull för defensivt och öppnade ganska få sektioner, men fick öppna fler och fler och efter 45 minuters träning så var de fyllt ända från södra kortsidan till sjungande sittplats borta i nordost. Även om MFF ska ha all heder av hur man löste det - det är ju egentligen landslagets evenemang - så var det en miss att inte öppna rejält från början, kan inte ha varit kul att vänta utanför i en halvtimme.

Förbundskapten Hamrén erkände att spelarna till och med blivit nervösa att träna inför så många människor, att de faktiskt fick prestationsångest.

Själv hade jag nog väntat mig mer tryck. Det var förvånansvärt artigt avvaktande på läktarna, inte våldsamt mycket skrik på Zlatan.

Fast nog var det lite mäktigt när Zlatan tog upp applåden för publiken och ledde laget i ett "tackvarv" på planen.

Det gav oss också en föraning om vad som väntar på tisdag kväll, när 21000 bänkar sig på Swedbank stadion.

Inte för att se Sverige.

Definitivt inte San Marino.

Utan Sveriges lagkapten och världsstjärna Zlatan Ibrahimovic, som är så stor att till och med världens mest berömda idrottstidning Gazzetta dello Sport skickat hit en reporter för att följa varje steg Zlatan tar och för att försöka få förbundskaptenen Erik Hamrén att hålla med om vilken besvärlig personlighet han är.

Vilket naturligtvis Hamrén avfärdade med ett hjärtligt skratt och en hyllning i ord till sin lagkapten.

Själv fick faktiskt Hamrén också en hyllning från ena långsidan och bugade sig artigt och ödmjukt när det skallade "Erik, Erik, Erik".

Och förlåt oss om vi faktiskt kände oss långt, långt ifrån den framgångsrika men inte så sprudlande epoken Lagerbäck.

Annat var det några timmar senare, när jag lyckades ta mig förbi vakterna på Malmö stadion 50 meter bort, där San Marino tränade. Träningen var stängd för allmänheten och förlåt mig San Marino, men det var nog ingen som var upprörd.

Lite irriterad däremot över att vakterna betvivlade min mediatillhörighet (media var välkomna) efter 32 år i Sydsvenskans tjänst, men väl inne på stadion hade jag bara sällskap av två ordningsvakter.

Träningen var rena motsatsen till Sveriges: Högt tempo, massor av tvåmålsspel och ändå spelade även San Marino EM-kval i fredags (mot Holland).

Det var offensivlusta på träningen och skulle jag bara se till den, skulle jag säga "Se upp, Sverige". Men det gäller att komma till attack också och det är där och i försvarsspelet som San Marino naturligtvis inte har en chans. Spelarna, företrädesvis från serie C i Italien, visade sin teknik och gjorde några fantastiska mål (det slutade väl typ 5-3, där svenska träningar brukar sluta 1-0), men i försvarsställning kommer det här halvamatörlaget att få det jobbigt. Mycket jobbigt.

Ny träning för Sverige på måndagen 11.30. Denna gång bara öppen 30 minuter för media, inte för allmänheten. Kl 17 tränar San Marino och om någon av er har lust, så tror jag inte San Marino känner någon olust om ni tittar på.