"Det fanns en annan trygghet"

– Man aldrig kan jämställa en förening med ett företag, jag tycker att det är ett jävla trams om man säger det, säger den förre LDB-tränaren.

Hans skrivbord nere på kansliet vid Malmö ip är så gott som tomt.

På väggarna hänger inramade foton på samtliga spelare i truppen, människor som har kommit Jörgen Petersson nära, mycket nära, under åren.

Han drar upp kedjan på den vita Arsenal-träningsjackan innan han går och det slår mig att jag alltid tidigare bara har sett honom i klubbkläder.

Nu finns inte så mycket som en liten klubbnål på honom när vi åker ner till hamnen i Limhamn.

– Det är bra mat och oftast ganska lugnt där nere. Jag brukade faktiskt ta med nya spelare dit, för man kan vara i fred där, säger han och stannar för ett rödljus.

Den sista tiden har varit tuff.

Beskedet om att hans tjänster inte längre var önskade i föreningen och att andretränaren Martin Sjögren tar över kom mitt i slutspurten på serien. Att LDB FC Malmö slutade på en tredjeplacering i tabellen var långt ifrån de guldmål som man hade inför säsongen.

Stämningen bland ledarna blev dålig och styrelsen kritiserade spelare öppet istället för internt.

– Jag måste säga det att en sådan som MFF:s sportchef Hasse Borg har fått ta mycket skit när det har gått dåligt, men han har alltid stått upp för föreningen. Han har tagit alla smällar utåt och låtit ledarna jobba ifred. Har man integritet gentemot dem man jobbar tillsammans med kan man också ha högt i tak och stentuffa förhandlingar inom föreningen.

Varför slutade samarbetet med LDB så här?
– Ja, man ska inte glömma att huvudansvaret för det sportsliga är mitt. Har man ett misslyckat resultat, som styrelsen anser, är det deras skyldighet att göra någonting åt det. Vi hade spelarmaterial i början av året för att kunna ta guld, men efter alla skador ändrades förutsättningarna. Fast tidpunkten för beskedet var lite märklig eftersom vi hade ett två månader långt uppehåll precis innan där man i lugn och ro hade kunnat besluta om hur man ville avsluta säsongen.

Du började i en förening i ekonomisk kris och slutar i en kommersiell och jippobetonad förening. Hur har resan varit?
– Det är svårt att sammanfatta. I det dagliga arbetet är det bara fasaden som har förändrats. Sedan har det skapats en finansiell trygghet, men den tryggheten finns kanske inte med i hela arbetet i föreningen. När jag kom hit fanns det en annan sorts trygghet på det personliga planet och man var väldigt måna om varandra, vilket gjorde att man klarade av de här tuffa perioderna. Det har blivit annorlunda och jag tror att det är väldigt farligt att jämställa en förening med ett företag. Det finns delar som är lika, men en förening drivs av så många andra saker: passion, engagemang, förtroende, relationer och annat. I ett företag gäller det i första hand att tjäna pengar och klara sig.

Hur kände du det när beskedet om tränarbytet kom?
– Det kom inte som en direkt överraskning. När vi fick så mycket kritik efter förlusten mot Sunnanå i somras, där den egna föreningen gick ut i medierna istället för att hålla det internt, så tolkade jag det som en första signal att man är väldigt missnöjd.

Gick luften ur spelarna där?
– Nej, jag tycker faktiskt att de har hållit ihop det bäst. De har fått helt obefogad kritik för dålig karaktär av en del av styrelsemedlemmarna och det är helt åt helvete. De har definitivt visat karaktär och enorm lojalitet mot föreningen och gruppen.

Tänker du på huvudsponsorn Kent Widding Perssons sågning av Renata Costa i Sydsvenskan?
– Ja, där blev jag blev riktigt förbannad. Finns det en företagsledare i världen som behandlar sin personal så vid ett dåligt resultat? Det har inte med Renatas prestationer att göra, man beter sig inte så mot en anställd.

Blev sprickan total i samband med Marta-affären i somras?
– Jag vet inte. Det fanns krav från agenten som Kent Widding Persson förmedlade till mig som jag inte kunde stå bakom. Det berodde på att jag var mer mån om gruppen än att låta det ske.

Du ville inte värva Marta och Johanna Frisk som en kombinerad affär. Var det första gången en sådan förfrågan kom?
– Nej, det är inte helt ovanligt. Jag har tackat nej till en liknande konstellation tidigare och i båda fallen handlar det om att … dels vill man inte ha in en relation i laget, dels om man har fyra bra mittbackar, varav två får spela, ja då vill man inte ha in en femte för att hon är tillsammans med en bra forward och det är lika mycket för spelarnas skull.

Är parrelationer inom damfotbollen ett problem?
– Var och en få leva som den vill. Jag tror att som på vilken arbetsplats som helst så kan för nära relationer påverka klimatet i gruppen. Relationer mellan tränare och spelare bjuder in till många diskussioner och problematik. Är jag tillsammans med en mittback så blir det frågor oavsett om hon skulle få spela eller inte.

Pratar ni om det i gruppen?
– Ja, absolut. Det fanns en ovana i början att prata om de här sakerna som kan vara lite känsliga, men det handlar om förtroende, och idag kan vi diskutera på ett sätt som gynnar gruppen utan att hänga ut någon. Jag tror att det finns behov av öppenhet, men det krävs stor tillit till alla i gruppen.

Vad händer i framtiden?
– Jag vet inte. När jag fick beskedet så var jag i valet och kvalet hur jag skulle göra, men när resten av föreningen började satsa bara på 2010 klarade jag inte rent moralsikt bara skita i det också. Jag har sagt till de som har ringt att de får återkomma efter sista matchen.