Det spelar ingen roll vad munnen säger, jag skulle vilja veta dina tankar
sekunden innan du for in med dobbarna före i en offensiv satsning som
möjligen hade varit försvarbar i underläge i en avgörande kvalmatch.
Men mot San Marino, på hemmaplan, i ledning 3–0, i första halvlek?
Svenska folket delade garanterat ut ett kollektivt rött kort, vi 21000 på
stadion gjorde det, för snacka om att få baksmälla 30 minuter in på festen.
Och det värsta var att nu fick Erik Hamrén börja skola in en ny partner
bredvid Daniel Majstorovic inför bortamatchen mot Holland, den svåraste av
alla, den där vi verkligen behövt bästa möjliga försvar.
I paus inför 21000 festsugna, fick han ta ut Ola Toivonen och sätta in Andreas
Granqvist, fick skruva ner våra offensiva förhoppningar, möjligheten att
slipa samarbetet mellan Zlatan och Toivonen försvann med Mellbergs
framskjutna dobbar.
Så mycket extra synd när landslaget hade FF-fest, fantasin och friheten
flödade under eget ansvar utan tyngande direktiv från bänken.
Det är onödigt att diskutera om det var ett rött kort, satsningen var så grymt
meningslös, möjligen var Olof Mellberg för taggad av stämningen på läktarna
och glömde att det var San Marino i kvalet och inte Italien i EM-finalen.
Fokus hade Zlatan Ibrahimovic talat om, han visade det själv när han med böjt
huvud, nästan som han inte vågade titta upp mot alla fansen på läktaren för
att inte bli störd, klev in på stadion.
Han har gjort så många mål, han minns dem säkert inte alla, men jag tror, jag
tror verkligen, att han låg på hotellet kvällen innan den här matchen och
drömde om det som han nu också gjorde.
Matchklockan stod på 6.58 när vrålet kom som säkert hördes ända bort till hans
barndoms Rosengård.
Zlatan gjorde det för ”kidsen och alla papporna som köpt dyra biljetter”, han
betalade tillbaka på det sätt han ville, han visade maximalt fokus.
Och tänkte på rättvisa – eller? – när han gjorde ett mål för kidsen och deras
mammor på andra sidan också i andra halvlek. Och vrålet hördes ända till
villan på Bellevue.
Luften kom tillbaka till de 21000 skånska struparna, som också fick ge sin
stående ovation till Zlatan när han gick av med sju minuter kvar och när han
– förstås – utsågs till bäste spelare.
Det var magiskt, det var den känslan jag skulle önska att få förmedla med
många fler ord, men orden stal Mellberg helt i onödan.
Men visst fick Zlatan - och publiken - sista ordet, snyggt hyllad av MFF
tillsammans med de tre andra gamla himmelsblå spelarna och tv-intervjuad
under ropen:
”Zlatan ska hem, Zlatan ska hem till Malmö igen”.
Det är bara att lyda. 29 mars gästar Moldavien Sverige och var är det klokt
att spela fotboll i Sverige då?
Om det är någon ekonomisk skillnad mot Råsunda, så får väl Mellberg betala
den…