Gustaf och Martin dricker sällan mer än någon öl före match. De som hörs mest
på puben är de som hörs minst på läktaren, konstaterar de krasst och säger
att de inte har lust att bli bakis redan i halvtid. Den här kvällen, när
Malmö FF ska möta Örebro någon timme senare, dricker Gustaf en öl och Martin
en cola, till det äter de varsin bakpotatis med gravad lax.
Ölkaféts uteservering är full, nästan alla bär något som är himmelsblått och
vid trädäckets kanter vajar stora vita MFF-flaggor. Det är inte givet att
duon alltid går hit. Ibland sitter de på andra sidan Bergsgatan, på någon av
uteserveringarna där. Andra har sina favoritkrogar där de alltid sitter och
den som vill få tag på en speciell person behöver inte leta länge.
– MFF är en stolt förening, det räcker med att titta på meriterna, säger
Martin Östling.
– Och supporterskapet är brett, här finns inslag från alla olika
läktarkulturer, fyller Gustaf på och börjar rabbla: Italien, Argentina,
Spanien, England...
Kärleken till laget fick de med modersmjölken, nu lägger de all sin lediga tid
på att fixa tifon till MFF:s matcher. Det finns en enkel förklaring till
varför just MT96, MFF:s tifosigrupp, som lockade när de började gå på
ståplats i början av 2000-talet. Kreativiteten.
– Kompisarna tycker ju att man är dum i huvudet som lägger så mycket tid i en
källare, säger Martin och Gustaf fyller i hans mening, som så ofta:
– Men här gör vi något kreativt, det är få saker som är så kreativt som det
här. Det har att göra med vilket intresse man har, på vilket sätt man vill
få utlopp för sitt supporterskap.
Kicken är att se resultatet på läktaren. När hundratals små flaggor bildar ett
avancerat mönster på läktaren och en bild träder fram.
– Om man har ett intresse för flaggor är det lätt att hamna här, säger Gustaf.
Intresset för läktarkultur och gemenskap är egentligen större än intresset
för fotboll hos många. När man är 14-15 söker man gemenskap och här är den
lätt att hitta. Man lägger upp sina bilder på internet, äldre killar ser
det, man får sitta med och sy och göra slavgörat.
Ansvaret växer hela tiden. Killarna berättar hur det kändes i början att få
uppdrag som att fixa fram en hyrbil till en viss dag, eller att få åka upp
och ner i skyliften på gamla Stadion.
– Att känna att man löste det, det var stort, konstaterar Martin.
---
De är trötta på att prata om våld. Trötta på att få frågan "var
du i Skillingaryd igår?" när de kommer till jobbet dagen efter att
några män i AIK- och MFF-tröjor slagits där, samtidigt som MFF och AIK
spelat match på två helt andra ställen. Martin ifrågasätter varför dessa män
ens kallas fotbollssupportrar.
– Varför frågar ingen vad de röstar på och säger "fem
sossar och en moderat slogs", eller "ungdomsgäng från Stockholm
och Malmö slogs"? Varför säger man att fotbollssupportrar körde
ihjäl en baby i Köpenhamn och inte "två alkoholister"
när de så uppenbart var det?
Samtidigt inser de att det våld som är kopplat till fotbollsarenorna inte går
att lösgöra helt från fotbollen. Och de har själva varit i våldsamma
situationer.
– En gång på Olympia och en gång på Råsunda. Vi blev attackerade av
motståndarsupportrarna. Ena gången fick vi släppa på hedern och springa,
andra gången lyckades vi få iväg dem. Men vi skulle aldrig attackera någon,
aldrig. Vår kick ligger i flaggorna, säger Martin.
De är medvetna om hur allmänheten ser på dem.
– De tror lätt att vi är huliganer när vi berättar hur mycket tid vi lägger på
fotbollen, säger Gustaf och berättar att det märks när de samlar in pengar
till tifoarrangemangen att många inte riktigt har koll på hur allt hänger
ihop.
– De som går regelbundet uppskattar vad vi gör, men andra avfärdar oss genom
att säga att vi ska sluta använda bengaler och låta bli att bua åt
motståndarna, säger Martin och suckar.
– Det handlar om så lite, säger han och nu lyser det plötsligt i ögonen. Tänk
om alla la en femma. På 20000 besökare skulle vi få in 100000 på en match!
Tifokulturen är viktig, hävdar de, inte bara för att lyfta fram laget, utan
också för att medverka till en bättre supporterkultur.
– Du kan inte stoppa det negativa, du kan bara främja det positiva. Titta på
de unga killarna som söker sin identitet nu, de ska välja att vara med oss
istället för med dem som slåss, säger Martin.
– Gör det enklare för oss och svårare för dem, säger Gustaf, som ett enkelt
recept mot fotbollsrelaterat våld.
Hur mycket betyder ni för MFF?
– Allt. Att spela inför tomma läktare hade varit jävligt tråkigt, säger
Martin.
– MFF marknadsför sig med sina supportrar, de har sålt nya Stadion med snacket
om vilket tryck det kommer bli på läktarna och så vidare. Men det ligger
mycket arbete bakom det, det är inte så att det trycket bara kommer, säger
Gustaf och Martin fortsätter:
– Många tror att stämningen kommer av sig självt på nya Stadion men det är
tvärtom, på gamla visste alla hur de skulle stå och hur allt skulle funka,
här finns mycket att jobba på fortfarande.
Kvällen innan har just de frågorna diskuteras på det öppna läktarmöte som
arrangeras några gånger om året, där MFF:s olika supportergrupper diskuterar
med representanter från MFF om hur det fungerar på och kring läktarna.
Organisationen av ståplats och sjungande sitt är detaljerad. Ingenting
lämnas åt slumpen: det är på förhand bestämt vilka banderoller som ska hänga
var, i tre år har det diskuterats var på läktaren de olika grupperna ska stå
och nu resonerar mötet om var trumman ska placeras för att få bäst spridning
och ge ifrån sig ett så dovt och tungt ljud som möjligt.
---
Dagen efter är killarna från mötet spridda över norra läktaren. Där är killen
som tog på sig fler uppgifter än någon annan, han har jobbat dubbelt i två
år för att ha råd att vara ledig hela 2010 och ägna sig åt tifo på heltid.
Och där är killen som satt tyst större delen av mötet nere i ena hörnet, här
har han en megafon, han hänger baklänges från läktaren och leder sången.
Hela tiden uppmärksam på vad de olika grupperna på ståplats och i Roys hörna
– sjungande sitt – sjunger och vill sjunga.
De flesta som står över ingång tre är killar i Gustafs och Martins ålder:
drygt tjugo. Men här finns också ett gäng femtonåringar, en hel del 20
plus-tjejer och några äldre män och kvinnor. Ida Rosqvist pluggar till
logoped, hon har stått i närheten av MT96 i många år och följt utvecklingen
av ramsorna.
– Attityden har ändrats, de sexistiska ramsorna har blivit färre även om det
alltid är ett totalt mansfokus. "Vi", alltså vi supportrar,
är alltid pågar.
En av de yngre killarna med taggig kortklippt frisyr frågar Gustaf om han ska
åka med supportertåget till Göteborg på måndagen. Gustaf har svårt att komma
ifrån sitt jobb i tid och ska åka bil upp. Lillkillen berättar att han fått
ledigt tre timmar från skolan för att kunna åka med tåget.
---
Fokuserade blickar, fästa långt bort. Samtidigt: full koncentration på sången.
Matchen och sången smälter ihop och samspelar. Händer något dramatiskt på
plan bryts sången plötsligt och övergår i antingen jubel eller burop, men
trumman är snabbt där och påminner supportrarna om sången. Bank bank bank,
och så rullar sången igen, starkare än innan spelavbrottet, med ny energi
från det som precis hände på planen. Det är inte tyst långa stunder, inte
förrän matchklockan tickar in på övertid och frustrationen börjar sprida sig
från planen, upp på läktaren. De besvikna kommentarerna kommer från alla
håll, men de flesta står kvar och tackar spelarna när slutsignalen gått.
Banderollerna plockas ner. Killen som trummat säljer buntar med klistermärken
till småkillarna. Ida säjer hejdå med en slängkyss till sin
väninna och dröjer sig kvar lite för sig själv.
– Det är skönt att stå kvar en liten stund efter matchen. Jag kan inte bara gå
hem efter något sånt här. Det känns inte rättvist, målen kommer inte. Det är
bara det sista – nej, förresten, det är inte bara det sista, det är mycket
som inte stämmer.
---
Källarlokalen ligger nära men vägen dit är lång för den som har något tungt
att bära.
– Jag kan inte beskriva vilken njutning detta är, säger han som bär trumman
över axeln. För varje steg han tar slår den mot hans rygg och ben.
– Det känns som en sådan där bedövning man får när man föder, fortsätter han.
– Vafan vet du om det, undrar Martin.
– Man får det i svanken, läser du inte tidningarna, undrar killen med trumman.
Källarrummet där MT96 huserar är stort men fullt med saker. Golven är täckta
av spånskivor målade i olika nyanser av himmelsblått, längs ena väggen står
hyllor med färg och tyger i rött och gult, det ligger använda flaggor och
banderoller överallt och på ett skrivbord står klenoden: Rose. Rose är en
rosa symaskin från 1988, den bästa gruppen har. I övrigt köper de billiga
symaskiner och slänger ut dem så fort de går sönder. Det är här de
tillbringar sina nätter med isté, paprikachips och många liter färg.
Nu lassar de in det de använt den här gången. Suckar än en gång över målen som
inte kommer för MFF. Berättar om när Martins mormor tvättade 900 flaggor
efter den allsvenska premiären mot Elfsborg 2007 och sedan ville pressa dem
också – de blev ju så skrynkliga. Omvärlden är inte alltid helt oförstående.