Det var den 18 maj 1995, innan Daniel fyllt 18 år, som han först fick chansen
på bänken efter två återbud, därefter beordrades att hoppa in.
Debutmålet innebar att ett ungt MFF klarade 1–1 mot Göteborg, som vid den
tiden hade stora framgångar i Champions League.
– Efter den matchen blev jag ordinarie och jag tror inte jag spelat en
reservlagsmatch sedan dess, säger Daniel.
Att han skulle hamna i MFF var givet. Och för Daniels del gällde samma råd
från pappa Roy som han gett till storebror Patrik: Vänta med MFF tills du
kan vara med och konkurrera om en plats i A-gruppen.
Daniel kom till MFF 1994 och fick då mest hålla till i reservlaget.
A-lagsdebuten fick vänta till året därpå.
Även om Daniel fortfarande var junior när kom till MFF, blev det mycket
begränsat med spel i MFF:s juniorlag.
– Jag minns mest att jag var med i en kvartsfinal mot Halmstad i JSM. Vi fick
fem spelare utvisade och åkte ut.
Fotbollskarriären hade börjat hemma i Bjärred. Redan som åttaåring var han med
om att vinna Skånecupen.
Finalen mot IFK Malmö avgjorde Daniel genom att sätta en straff sedan själv
blivit fälld – av Yksel Osmanovski.
– Felaktigt dömd, har Yksel hävdat varje gång Daniel dragit upp händelsen.
Daniel hamnade i MFF under en tid när det inte gick så bra för laget. I
MFF-sammanhang innebär det att man inte vann allsvenskan, trots att man
slutade bland de fyra bästa så länge Daniel var kvar.
På sommaren 1998 drog nämligen Daniel i vidare till Bari i Italien
(tillsammans med Yksel Osmanovski).
Tre år i Bari och sedan ett år vardera i Venezia, Chievo och Ancona.
– Det gick riktigt bra i Bari, men sedan blev jag köpt av Fiorentina. I det
läget gick klubben i konkurs och jag hamnade i Venedig, vilket blev ett
riktigt skitår.
Sedan bara fortsatte det. Daniel skrev kontrakt med Palermo, men eftersom
laget ramlat ner i andraligan blev han utlånad till andra klubbar.
2004 hade storebror Patrik återvänt till MFF efter sina proffsår utomlands.
– Det hade sin betydelse när jag bestämde mig för att flytta hem, säger
Daniel. Trots att vi hade haft en fin tid i Italien.
Daniel hann spela tillräckligt många matcher för att få ett SM-guld det året.
Annars var 2004 ett annorlunda år även på ett negativt sätt. Då hade han
tappat sin plats i landslaget.
– På våren 2003 när jag spelade i Chievo åkte jag ut och in i laget. Eftersom
det bara var spelare som var ordinarie i sina klubblag som kom med i
landslaget, stod jag utanför under två säsonger.
Det blev också enda gången som Daniel missade ett slutspel. Han har varit med
i VM 2002 och 2006 samt i EM 2000 och 2008.
Självklart har det blivit massor med landskamper. För tillfället står han
noterad för 73 stycken.
Av spelare som kan kalla sig MFF:are är det bara storebror Patrik, 96 och
Jonas Thern, 75, som har gjort fler.
Daniel har därmed passerat Bosse Larsson, Ingemar Erlandsson, Martin Dahlin
och Stefan Schwarz.
Meningen är att det ska bli fler landskamper. Daniel har kontrakt med MFF till
och med 2013.
Men det lär inte räcka för att han ska komma upp i nivå med pappa Roy i ett
avseende – antalet SM-guld.
Roy tog hem fem under åren 1970–77.
– Den kampen har jag gett upp, erkänner Daniel.