Smeknamnet fick han redan under pojklagsåren i Lund. En ledare tyckte han var
på pricken lik ”Kajan” Hjelm, en barnskådespelare i det på 1940-talet
populära ”Vårat gäng”.
Kajan Sandell började sina bollövningar på Smörlyckan i Lund. Många trodde att
han skulle börja spela för Lunds SK. Men det blev ”Krubban” – Lunds BK.
– Jag hade en farbror som var ledare i ”Krubban”, har Kajan förklarat det
valet.
Han avancerade till A-laget och började ösa in mål.
Efter fem säsonger i ”Krubban” började storklubbarna höra av sig – men inte
MFF.
I stället var det IFK Malmö som höll sig framme. För att ingen annan klubb
skulle få chansen att värva Kajan, skickade man honom på semester till
Paris.
Under sin tid i IFK Malmö gjorde Kajan 73 mål på 60 matcher.
Men bara efter ett drygt år flyttade Kajan tillbaka till Lunds BK.
Under sina två sejourer i ”Krubban” gjorde han 239 mål på 189 matcher.
Trots att han spelade i Lunds BK blev Kajan 1952 uttagen i Pressens lag som
skulle möta Landslaget. I och för sig vann Landslaget med 3–2, men det var
Kajan som passade till båda Pressens mål.
Efter matchen blev Kajan bjuden på en furstlig middag av Egon ”Todde” Jönsson,
en av MFF:arna i Landslaget.
– Jag förstod att det inte var med egna pengar han betalade, har Kajan
berättat. Det var bästa tänkbara mat och dryck därtill.
När han sedan på tåget hem fick dela sovkupé med Eric Persson, insåg Kajan att
det var ”lavat”.
På resan hem lär Kajan ha blivit MFF:are och han debuterade i allsvenskan på
hösten.
Påståendet att hans andra tid i ”Krubban” bara var en skenmanöver för att det
inte gick att gå från IFK Malmö till MFF på den tiden, är alltså inte
korrekt.
Däremot fanns Halmia med i bilden. Och han lär också ha spelat för Halmia, men
bara i allsvenska reservlagsserien.
Det hade att göra med, att den serien inte räknades som officiell, utan där
kunde man byta klubb lite hur som helst.
Under fyra säsonger i MFF gjorde Kajan 189 mål på 162 matcher.
Han blev landslagsman redan under övergångstiden till MFF. 1952 debuterade han
mot Danmark och gjorde det avgörande målet när Sverige vann med 4–3.
Kajan blev något av en ”danskdödare”.
Två år senare gjorde han tre mål på Danmark när Sverige vann med 5–2.
Totalt spelade han 20 landskamper. Enligt den officiella statistiken blev det
20 mål för Kajans del.
– Det är fel i statistiken, jag gjorde 21 mål, hävdade Kajan in till sista
andetaget.
Därmed kunde han med fog understryka påståendet, att han alltid gjorde mer en
ett mål i genomsnitt var han än spelade.
Insatserna väckte uppmärksamhet även i Italien. På sommaren 1956 blev Kajan
proffs i Spal i italienska ligan.
Efter två säsonger återvände han dock till MFF.
Återkomsten blev bejublad. MFF låg risigt till, men efter det att Kajan kom
med i laget vann man fem raka matcher.
Därmed var det dock slutspelat, eftersom Eric Persson erbjöd Kajan att bli
tränare på heltid.
I det läget hade inte MFF det allra bästa spelarmaterialet. Under Kajans fem
år blev det ändå två fjärdeplatser, vilket ansågs vara Kajans förtjänst.
Inte minst var Kajan stolt över att det var han som släppte fram Bosse Larsson
i allsvenskan.
Bosse hade spelat centerback i juniorlandslaget, men Kajan satte honom som
vänsterinner bredvid Lasse Granström.
– Centerback kan du stå när du blir gammal, nu ska du spela i anfallet, var
Kajans förklaring.
Den beskrivningen uppskattades inte helt av Krister Kristensson, som sedan
spelade mittback i över 600 matcher. Men det var under Kajans tränarår som
Krister hämtades från Kick.
Efter MFF fortsatte Kajans tränaruppdrag i Skurup, Lunds Bois, Tomelilla,
Ystads IF, IFK Trelleborg och slutligen IFK Malmö. Där var han 1 minut och
58 sekunder från att föra ”di gule” till allsvenskan 1980.
Redan under Italientiden hade Kajan börjat skriva små reseskildringar i
Kvällsposten. Och direkt efter tränarjobbet i MFF blev Kajan anställd som
sportjournalist på tidningen. Där var han kvar tills han sjukpensionerades
1988.
Kajan Sandell gick bort 1992, 65 år gammal.