När MFF-hövdingen Eric Persson kom på besök i Prawitz föräldrahem för att
värva honom till MFF, blev det kalla handen av modern.
Storebror Wincent Öberg berättar:
– Va e de för dumheter, sa mor. Va ska han i Malme och gjorra? Man kan spilla
boll i Trelleborg osse.
– O så har han bra jubb po Gummit.
Prawitz kom från en genuin Söderslättsfamilj där fadern var statare, vilket
innebar mycket flyttande i barndomsåren.
Situationen med Eric Persson räddades dock av att Prawitz lugnt påpekade, att
han nyligen blivit myndig och därför kunde bestämma själv.
Fotbollskarriären hade annars börjat i Trelleborgs FF:s juniorlag. Men när han
inte kom med i A-laget som senior blev det spel i Gislöv i stället.
Där blev det succé direkt och en ”kamp om guldkalven” började mellan
Trelleborgs båda storklubbar.
– TFF och IFK Trelleborg skiftades om att komma och uppvakta Pralle, säger
Wincent.
Till slut blev det IFK som vann kampen. Prawitz var med om att föra IFK
Trelleborg till seriesegern säsongen 1951–52 och därmed en plats i näst
högsta serien, som då fortfarande hette division 2.
Därefter blev det MFF. Första säsongen tog MFF allsvenskt guld, men tyvärr
saknade Prawitz en match för att få medaljen.
Till en början i MFF spelade Prawitz vänsterinner, alltså i anfallet, bredvid
Henry Thillberg och Kajan Sandell.
När Arne Månsson valde att lämna MFF, blev vänsterbacksposten vakant. Prawitz
testades och det blev ett lyckokast.
Det var också som vänsterback som Prawitz kvalificerade sig för landslaget.
Han ingick också i den svenska truppen som tog VM-silver 1958.
Prawitz och målvakten Tore Svensson var de enda MFF:arna i truppen, men ingen
fick spela. I så fall var Prawitz närmast, eftersom han ansågs i princip
jämbördig med Norrköpings Sven Axbom.
Det var dock Axbom som fick spela och sedan blivit mest omtalad för att han
blev uppsnurrad av Brasiliens Garrincha i finalen.
Något år senare utnyttjades Prawitz allround- och slitförmåga när han
placerades som mittfältare, både i MFF och landslaget.
1962 hade Prawitz sitt bästa år. Han dominerade i de flesta landskamperna och
fick det året Guldbollen.
Det SM-guld som han var så nära 1953 fick han i stället vänta på till 1965. Då
vann MFF allsvenskan genom att i avslutningsomgången besegra Göteborg. I en
match där dimman stundtals låg tät över Malmö stadion.
Därmed avslutade Prawitz sin MFF-karriär. Han fortsatte som spelande tränare
och var ytterst nära att föra Gunnarstorp till allsvenskan, men det blev
förlust i kvalet mot Holmsund – i en match som spelade på en plan som
påminde om träskmark.
Sedan fortsatte tränarkarriären i Lunds BK, Anderslöv, Trelleborgs FF, MBI och
Limhamn.
Prawitz drabbades av skelettcancer och dog två veckor innan han skulle gått i
pension.