Allting blev som förväntat, allting i upplägget var nästan identiskt med MFF:s
bortamöte med Gefle. Ändå blev ingenting likadant.
Halmstad backade hem med alla spelare på ”rätt sida”, släppte inte till några
ytor frivilligt. Så gjorde Gefle också, men då dyrkade MFF upp dem vid en
rad tillfällen.
– Vi låste oss på mitten. Vi borde spelat mycket snabbare, sade MFF:s nye
specielle målskytt, Robert Åhman Persson, som till slut räddade en poäng när
han kvitterade HBK:s 1–0-ledning.
MFF-tränaren Roland Nilsson hade en mycket klar teori för varför det blev så.
– Vi hade inte tålamodet som vi hade mot Gefle. Vi skickade iväg en lång boll
i ivern att det skulle hända något. Och jag tror att vi gjorde det i lite
frustration när vi spelade på hemmaplan. Spelarna var ängsliga att publiken
skulle reagera om det inte hände något.
Mot Gefle satte ju MFF något av ett rekord i ett hantera bollen i backlinjen.
Den gick fram och tillbaka nästan som niometersspelare hanterar den i
handboll. Tålamod, tålamod, innan öppningarna framåt kom.
Utan tålamod fick forwards – Agon Mehmeti och Daniel Larsson hade svårt att få
till löpningar – långa bollar mot sig felvända och mitt i Halmstads
backlinje. Och kantspelarna blev svältfödda, dessutom hade de inte någon bra
dag.
I första halvlek hände faktiskt ingenting, det var så där förskräckligt
nollställt som möten mellan MFF och Halmstad kunde vara på den tiden då Bob
Houghton och Roy Hodgson tränade lagen och det alltid slutade 0–0.
MFF hade ett ordentligt avslut, Daniel Larsson sköt från mycket långt håll och
bollen gick via en försvarare och det blev hyfsat farligt.
– De gör det bra. Vi får inga ytor. Allt tar lite för lång tid, sade Daniel
Larsson.
– Att det ser ut som vi får bättre fart i andra halvlek, är nog att vi chansar
lite mer, tillade han.
Men det stod mycket klart att Roland Nilsson uttryckt sitt missnöje med spelet
i paus och att spelarna försökte korrigera.
– Vi tog inte löpningarna för varandra utan bara för oss själva i första och
då blir passningsspelet långsammare, sade han.
– Vi ökade passningstempot och försökte få ut bollen snabbare på kanterna,
sade Robert Åhman Persson.
Det kändes ändå som lite desperatfotboll mot klockan, men farten blev
definitivt högre. Och ytorna blev i större på mittfältet, om än det
fortfarande var lika trångt i straffområdet.
Edward Ofere kom in och skapade oreda, samtidigt som Wilton Figueiredo
plötsligt tände till. Drog först iväg en jätterökare från långt, långt håll,
i ribban (returen slog Agon Mehmeti i ren förvåning högt över). Sedan sprang
han i djupled in i straffområdet och chockade väl alla – han försökte att
passa och det var ingen med på ...
När det så blev frispark till vänster om målet nära straffområdet, var det
inget snack vem som stegade fram. Figueiredo skruvade bollen runt muren och
i stolpen. På returen var målsniffaren nummer ett (!) framme, med nummer tre
på ryggen: Robert Åhman Persson.
– Att jag skulle stå på tre mål nu hade jag definitivt inte räknat med. Bollen
bara dök upp där, sade han nöjt.
– Positivt att vi i alla fall gör mål på fasta igen, inflikade Daniel Larsson.
Surt bara att de också gjorde ett på hörna.
Jo, just det Halmstad hade ju ledningen med 1–0 på en hörnretur av Michael
Görlitz.
Det ska MFF-arna kanske inte glömma i besvikelsen över den uteblivna segern.