Himlen var mörk som om det redan vore november, den öppnade sig och släppte
ned allt det den samlat på sig under de varma veckorna den här sommaren över
MFF-klacken. Genomblöta vrålsjöng supportrarna, först: ”Vi ligger etta i
tabellen.” Och sedan: ”Helsingborg, hör ni vår sång.” Trots att de inte var
mycket mer än tusen på plats på Örjans Vall undrar jag om inte sången hördes
ända till Helsingborg.
Malmö FF leder allsvenskan. Kanske är det bara i ytterligare en dag, för på
onsdag möter HIF Trelleborg. Men just nu leder MFF allsvenskan. Och det
finns mycket som talar för att de kommer göra det igen. Kanske inte efter
onsdagen.
Men den femtonde september, dagen då HIF och MFF gör upp inte bara om Skåne
utan om hela Sverige, närmar sig. Och med den insikten om att Skånederbyt på
Swedbank Stadion definitivt blir årets match. Matchen då allsvenskan mycket
väl kan avgöras.
Det finns just nu väldigt mycket som imponerar och talar övertygande om att
MFF kommer att klara distansen ut. Fem raka matcher utan att släppa in ett
mål, till exempel. Och det med ett mittförsvar som inledningsvis mot
Halmstad inte riktigt övertygade, och en målvakt som såg ut att ha såpa på
handskarna i första halvlek. MFF släpper ändå inte in några mål, och det är
ett styrkebevis.
Men är det något egentligen – att slå Gefle och Halmstad, två av allsvenskans
bottenlag? Ja, det är det. Det är två lag som slåss för sin överlevnad och
för att få vara med i den högsta serien ett år till. Mycket kan sägas om
Halmstad – mot MFF gav de kampen ett ansikte.
Dessutom är det två lag som MFF besegrat under förutsättningar som varit allt
annat än lätta. Det regnade inte riktigt lika mycket i Halmstad på måndagen
som det gjorde i Malmö förra lördagen, men det var inte långt ifrån.
Genomförandet imponerar. Att orka ladda om mot Gefle, och att lyckas
upprätthålla ett så kreativt och omväxlande anfallsspel trots det hällande
regnet och den allt tyngre planen mot Halmstad. MFF spelade snabbt och
rörligt och det offensiva spelet var själva motsatsen till det som brukar
kallas ett stereotypt anfallsspel, och det som präglade laget förra säsongen.
Roland Nilsson har emellanåt framstått som envisare än synden men den
envisheten – uthållighet är en synonym med mer positiv klang – har gett
resultat. Under första halvan av säsongen var det svårt att förstå varför
han höll fast så stenhårt vid att spelarna skulle vara låsta vid varsin
position.
Nu är det lättare att se varför. Roland Nilsson har skapat ett tryggt lag med
en tydlig arbetsfördelning och spelare som vet exakt hur de ska agera,
oavsett om de spelar från start eller kommer in som avbytare. Det finns
ingen osäkerhet, inga frågetecken. Bara en grupp hårt arbetande
fotbollsspelare, där det egentligen inte finns några riktigt svaga länkar.
Inte sedan Ivo Pekalski och Wilton Figueiredo hittat rätt i sina roller och
bildat ett av allsvenskans bästa innermittfält.
En parentes, som egentligen inte alls har med fotboll att göra, förutom att
det påverkar planerna: vad är det med vädret det här året? Först istid,
sedan tropisk värme och nu monsunregn. Är vi bara statister i en amerikansk
undergångsfilm?