Morgontröttheten och den dåsighet som en amerikansk frukost för med sig
försvann lika fort som diset framför solen.
Intensiteten smittade bort till oss som stod mellan planerna under skuggan av
ett litet tälttak.
”This is fucking training” vrålade Rikard Norling i en vattenpaus och jag tror
att han förlåter att jag använder hans kraftuttryck, som inte är lika hårt
här i sitt hemland.
Det var en intensitet och en energi i övningarna som gick att ta på och inte
liknade de det vi brukar se hemma i Malmö.
För exakt ett år sedan sågs något liknande på en träning i ösregn i Benidorm,
men det blev ett lamt försök, som spolades bort i vattenmassorna, med en
tränare som inte gärna ville dela ansvar.
Nu fanns en ledare – minst – som kunde driva på vid varje station.
Jag såg Leif Engqvist plåga ytterbackarna i sidledsförflyttningar och långa
ruscher, så att det nästan skymtade panik i ögonen på några av spelarna
mellan varven och inget tillfälle att hänga med armarna på knäna för att
återfå energi missades.
Jag såg Rikard Norling själv, med hjälp av Per Ågren, få innermittfältarna att
jaga i långa djupledslöpningar, kombinerade med avslut.
Tristast, men lika intensivt, var det på station Daniel Andersson, där
innerbackarna körde löpslingor utan boll.
Det var ingen slump. Inte löpvägarna heller, de var noggrant framplockade
efter månader av studier, förberedelser och mindre tester under hösten.
En yttermittfältare har bollen cirka 50 procent av tiden i sina löpningar, en
anfallare är uppe i 65 procent, ytterbacken 40, medan mittbacken bara har
bollen i cirka 30 procent av tiden de gör löpningar.
Individens utveckling stod i fokus. Sedan ska Rikard Norling bara göra ett
fotbollslag av alltihop.
Men det är en annan historia.