Den 30 november tog Wilton Figueiredo avsiktligt ett gult kort mot Alkmaar.
Han klarade inte av att höra sin dotter gråta mer.
Tillbaka i Brasilien har familjen Figueiredo fattat ett beslut: nu ska
ingenting få skilja dem åt.
Wilton Figueiredo sitter i skuggan och dricker juicen från en kokosnöt. Det är
över 30 grader varmt. Bredvid sig har han sin fru Valeska, dottern Luiza och
sonen Miguel. Wilton ser lycklig ut. Han ler varmt mot sina barn och skickar
en kärleksfull blick åt sin fru.
– Min familj betyder allt för mig. Nu är jag komplett, säger han.
För några månader sedan var känslorna annorlunda. Då gjorde Wilton sitt
yttersta för att trösta sin gråtande dotter som undrade var han var, varför
han inte kom hem.
– Min dotter förstod inte varför jag inte var med henne. Hon grät hela tiden
och ringde och frågade efter mig. Ibland sov hon inte. Då trodde hon inte
att jag skulle komma hem igen.
I juni tog familjen Figueiredo beslutet att familjen skulle skiljas åt. Wilton
skulle stanna kvar i Malmö och spela klart säsongen med MFF. Hans fru
Valeska och dottern Luiza skulle åka tillbaka till familjens hus i Paranavai
i Brasilien för att föda parets son.
– När min dotter föddes i Stockholm tyckte vi inte att de behandlade henne
tillräckligt varsamt. Vi tyckte det var säkrare för oss att föda Miguel i
Brasilien, säger Wilton.
– Det var ett svårt beslut att ta men jag tror det var svårare för Wilton än
för mig. Jag hade min familj runt mig medan han var ensam väldigt länge. När
vi bor separat jobbar han inte bra, då mår han inte bra, säger Valeska.
Hösten blev en plågsam tid.
– När jag har varit i Malmö har jag haft mitt huvud här i Brasilien. Jag har
bott utan mitt hjärta i Malmö. Vi skickade meddelanden och pratade via
Skype. Jag frågade om barnen och hur dagen varit. Min fru skickade filmer på
Miguel... men det är inte samma sak.
Vad har varit jobbigast?
– Att inte kunna röra dem, vara hos dem. Jag hälsade på dem fem dagar i
oktober för att sedan lämna dem, den känslan är svår att beskriva. Att åka
iväg utan sin fru och sina barn. Det var som att min trygghet försvann,
säger Wilton.
Familjen är på minisemester utanför Maringa, staden dit de vill flytta när
Wiltons fotbollskarriär är slut. I ett enormt vattenland, ett brasilianskt
Tosselilla, njuter familjen av att vara tillsammans. De sitter under en
parasoll, Valeska i sin svarta baddräkt och Wilton i sina mönstrade
badshorts.
– Jag ska inte ljuga för dig, jag tog ett gult kort mot Alkmaar för att få åka
hem. Jag saknade familjen så mycket. Men jag hade inte gjort det om vi hade
haft chans att avancera i Europa League.
Wilton tar en paus, smörjer in sin dotter med solkräm och ser ut att fundera.
Januaris returbiljett till Malmö är en känslig fråga.
– Jag har ett år kvar på kontraktet och respekterar det. Och om jag måste
komma tillbaka är det okej. Men min dotter är fyra år och har det bättre här.
På plats i Brasilien har Wilton jobbat hårt för att hitta en ny klubb. Åtta
brasilianska klubbar sägs ha visat intresse.
– Men jag pressar ingen för att få stanna, jag bara väntar och ser om MFF
accepterar deras bud.
Valeska tittar upp och ler:
– Helst vill vi att Wilton får kontrakt med en klubb i Rio de Janeiro. Då kan
han spela fotboll och jag ligga på stranden.
Efter en förmiddag vid poolen sätter sig Wilton och hans familj i sin silvriga
jeep. De tar sikte på Maringa för att stilla Valeskas shoppingbegär. Sonen
Miguel sover i bilbarnstolen bakom sin mamma. Bredvid försöker Luiza hålla
ögonen öppna, men somnar även hon efter ett tag. Utanför doftar det från de
stora sockerrörsfälten. Den skarpa doften påminner om tångdoften som sprider
sig vid den skånska kusten på hösten.
I framsätet sitter Wilton och Valeska och ler mot varandra. Wilton tar sin
högra hand från ratten och kramar Valeskas hand. Efter årets svåra månader
har de bestämt sig för en sak.
– Blir det så att Wilton måste åka tillbaka till Malmö så åker vi tillsammans,
vi kommer aldrig mer att skiljas åt.
I Maringa kör Wilton gata upp och gata ner. Valeska letar efter en
barnklädesbutik. Efter ett tags dividerande på portugisiska bestämmer de sig
för en affär. Valeska börjar genast gräva i högarna med bebiskläder. Wilton
står lite nonchalant bredvid.
29-åringen berättar att han brukar stanna hemma när det är dags för
shoppingturer. Han gillar att shoppa men bara till sig själv, och då ska det
gå snabbt. Nu väntar han tålmodigt, försöker hålla nere inköpen och skojar
om att Per Ågren måste ge honom mer i lön.
Medan Luiza och Valeska botaniserar bland klänningar och bebiskläder blir
Wilton allvarlig. Han berättar om fotbollen han älskar, men erkänner att han
fått betala ett dyrt pris.
– Jag njuter inte av fotbollen. Pappa har alltid pressat mig till att bli en
bra fotbollspelare så att jag kan bygga honom ett hus. Alla dagar i veckan
har handlat om fotboll. Jag kan bli avundsjuk på dem som jobbar måndag till
fredag, nio till fem.
Vad hade du velat göra?
– Jag drömde om att bli läkare.
Wilton tittar på sina barn. Miguel sitter i sin barnvagn. Runt sig har han tre
butiksbiträden som betraktar hans hår. Anledningen är vaxet Valeska stylat
honom med på morgonen. Luiza står en bit bort, hon tittar förhoppningsfullt
på en röd klänning. Luiza, familjens balettdansös, har aldrig velat spela
fotboll. Wiltons förhoppning är att inte heller sonen Miguel ska fastna för
sporten som byggt upp hans karriär.
– Jag kommer att säga till honom hundra gånger att det inte är det bästa
jobbet i världen. Jag vill inte att han offrar sig som jag gjort.
Semesteridyll. Wilton Figueiredo badar med dottern Luiza i vattenlandet
utanför Maringa, staden familjen tänker bosätta sig i efter
fotbollskarriären.