14 oktober 1987, platsen Gelsenkirchen, motståndet vice världsmästarna
Västtyskland. Förbundskaptenen Olle Nordin kastade in Jonas Thern från start
på samma mittfältet som Glenn Strömberg, Robert Prytz och Stefan Pettersson.
Pappa Thern spelade 90 minuter. 20 år och drygt sex månader gammal.
Matchen slutade 1–1.
Det var en formidabel debut.
Allt det där fick Simon upplysas om i samband med sin första träning med
A-landslaget, i Doha på lördagsförmiddagen.
Själv hade han ingen aning om "när, var och hur" i ämnet.
Men när han fått detaljerna sken han upp, knöt näven och sade:
– Nu jäklar!
Landslaget möter Bahrain 18 januari och Qatar 23 januari under vinterturnén.
Ger förbundskaptenen Erik Hamrén Simon chansen stökas landslagsdebuten undan
redan vid 19 år och fyra månader. Något att ta upp vid nästa familjeträff.
Inget av det där kretsade i Simons tankar för en vecka sedan. I måndags hörde
Hamrén av sig och kallade in honom som ersättare för Mathias Ranégie.
– Jag ska vara ärlig och säga att jag blev överraskad när Erik ringde, säger
Simon.
Är du mogen för den här turnén?
– Det tror jag nog. Jag ska försöka göra mitt bästa och så får vi se hur långt
det räcker.
Målsättningen med resan?
– Att förhoppningsvis få göra A-landslagsdebuten. Det skulle vara roligt. Det
är klart jag vill spela när man är här.
Det händer mycket just nu i unge Therns tillvaro. Den uppmärksammade flytten
från Helsingborg till Malmö FF har väckt ont blod bland HIF-supportrar. Men
att klubbytet ska ha något att göra med att följa i pappas MFF-spår förnekar
han bestämt.
Och att han fått draghjälp till landslaget tack vare efternamnet, tycker han
är löjligt.
– Det är helt oväsentligt vad jag heter. Det är vad jag gör på planen som
räknas, inte vad jag heter, säger Simon.
Flytten till Malmö handlar enbart om fotboll.
– Mitt beslut hade inte så mycket med positionen på planen att göra, som det
pratats om. Jag spelar där tränaren sätter mig. Om det sedan är som
vänstermittfältare, innermittfältare eller vänsterback är helt oväsentligt
för mig.
– Det är tuff konkurrens i Malmö, ännu svårare än i HIF skulle jag vilja säga.
Det har målats upp en bild av att det är konkurrensen i HIF som ligger bakom
mitt beslut, men så är det definitivt inte. Jag tycker Malmös sätt att spela
fotboll passar mig bättre och jag tror att den är bättre för min utveckling
som spelare.