”I feel good” sjöng soulsångare Brown en gång i tiden.
Och visst känns det bra att följa Zlatan Ibrahimovics underbara erövringsresa och känna att man som malmöbo, skåning och svensk får vara med på ett hörn.
Plockade fram klippet från vår dåvarande ungdomssida Sportis från juni 2000, då Zlatan satt i gröngräset på stadions träningsplan och svarade på frågor från några ungdomar. Han sa att han var stolt att vara kändis, men inte ens han själv kunde ana vart det skulle barka.
Malmö, Amsterdam, Turin, Milano, Barcelona, Milano – och nu ser vi en hysterisk väntan på att han ska dyka upp i Paris, men förstod ni inte att han omöjligt kunde våga skriva på fredagen den 13:e, när den 14:e juli är Frankrikes nationaldag?
Men jag är förvånad oavsett.
För på en sådan här resa är prestige en viktig ingrediens. Och vare sig Paris Saint-Germain eller franska Ligue 1 är ett steg uppåt på prestigestegen. Inte än i alla fall.
Inte sedan 1994 har laget vunnit ligan, inte sedan 1993 har ett franskt lag – Marseille – vunnit Europas främsta titel.
Tränaren Carlos Anchelotti och ägarna från Qatar ska bygga ett mästarlag. Men inom all idrott – även på denna nivå – vet vi att ett bra bygge tar tid. En satsad miljard på nya spelare ger inte en titel i maj.
Den som jag uppfattar det förhållandevis svaga ligan, är också ett problem i sig. Det blir inte lika tuffa avslutningar på arbetsveckorna i den miljön.
Och jag tvivlar på att matcherna i Champions League räcker för att på kort tid skapa det lag som är målet.
Jag tror inte Zlatan vinner Champions League med den här flytten.
Det är nog ekonomin som fått tala och den har varit svår att säga emot.
Det finns inget att klandra Zlatan för i så fall.
Vem skulle tacka nej till en lön på 304 000 kronor – om dagen? Om nu uppgifterna om en årslön på 111 miljoner är riktiga, alltså.
Däremot är det här Magnus Uggla dyker upp i huvudet. För jag mår faktiskt illa, när jag ser hur idrotten – inte bara den, vi ska inte glömma underhållningsbranschen – skenar iväg helt okontrollerat och bollar med summor som knappt går att förstå. Jag vet inget botemedel, men alla anständighetens gränser är passerade sedan länge.
Det är en osund kapplöpning och förr eller senare får idrotten en gigantisk bristning, ett eget Grekland.
I näringskedjans andra ände säljs Jimmy Durmaz för cirka fem miljoner kronor.
Det säger mycket om Zlatan Ibrahimovic att MFF:s del i en affär med Paris kan bli upp emot det dubbla.
Sedan han satt där på gräsmattan med våra unga läsare, har han genererat över 100 miljoner kronor till Malmö FF.
Och där han satt står ett stadion som aldrig kommit till utan de pengarna.
Det borde självklart heta Zlatan stadium och inget annat.
Sportis i Sydsvenskan i juni 2000.