Just nu känns det som att bara ett inbrott i fotbollsförbundets kansli utanför Madrid kan förhindra Spanien från att även äga nästa mästerskapspokal för evigt.
Det var två ifrågasatta landslag som drabbade samman på Olympiastadion i Kiev. Ett med allt att förlora. Ett med allt att vinna.
Spanien har gjort det som alla förväntat sig i detta EM-slutspel utan att imponera med den där charmfulla fotbollen som vi har blivit så bortskämda med och tagit för givet.
Italien har gått från klarhet till klarhet och lyst upp den här turneringen så skarpt att allt fiffel och båg kring spelskandalen på hemmaplan hamnat i slagskugga.
Jag hade stora förväntningar på Italien, men inget lag är starkare än sin svagaste länk. När spanjorerna la in den där extra växeln som de sparat på i tidigare matcher, så hängde den italienska backlinjen inte med. Kanske var italienarna lite för nöjda med att vara i final. Det var inte alls samma glöd i ögonen som inför semifinalen mot Tyskland i Warszawa. Glöden fanns hos spanjorerna som visste att allt utom seger skulle vara ett misslyckande.
Och eftersom vi så gärna vill ha en matchvinnare att hänga upp allting på, så måste det bli vänsterbacken Jordi Alba. Det är han som kommer att symbolisera det här EM-guldet med sitt 2–0-mål.
En 23-årig mästerskapsdebutant från L'Hospitalet de Llobregat strax utanför Barcelona, som ratades av FC Barcelona i unga år, men som nu plockas tillbaka inför nästa säsong efter fem års "exil" i Valencia.
Han symboliserar kontinuiteten med en klart uttalad spelidé som genomsyrar landslagen på alla nivåer och som gör det så mycket lättare för nykomlingen att bli en självklar kugge i ett väloljat maskineri.
Och han symboliserar själva tanken med att du försvarar dig med hela laget, precis som du anfaller med hela laget, för alla i det här spanska landslaget behärskar både och.
I den allra första fotbollslandskampen 1872 spelade England med sju eller åtta forwards och Skottland med sex. Fotbollen som vi känner den har gått från fem, fyra, tre och två anfallare till en ensam forward på topp.
Den spanska totalfotbollen av årgång 2012 behöver ingen forward alls. Spanien kan utklassa Europas näst bästa landslag ändå. Och när allting känns avgjort så kan man ju kasta in en kille som Fernando Torres. Han som haft det så tungt blev först med att göra mål i två EM-finaler. Det värmde mitt hjärta.