Men det är också den ljuvliga känslan av spänning och ovisshet, att stå inför
fyra veckor som kommer bli helt magiska men inte ha en aning om på vilket
sätt de blir magiska. Vilka är det som kommer göra det i år?
Jag är nyfiken på att se Spanien, två år efter EM-succén, om de kan upprepa
den i ytterligare ett mästerskap. Jag undrar hur det går för Diego Maradonas
Argentina, när det nu blir skarpt läge. Om Lionel Messi klarar pressen och
vad Maradona kommer att säga under presskonferenserna.
Jag vill veta om Fabio Capello verkligen har lyckats med England, om det är nu
de kommer att få ropa ”äntligen!” den 11 juli eller om de floppar som
vanligt.
Tyskland lär gå långt, men har de verkligen ett lag för final? Lossnar det för
Holland? Många frågor, få svar. Och den givna guldfavoriten lyser med sin
frånvaro.
Eller är det Brasilien? Dunga har skapat ett smart kollektiv av de
skönspelande individerna, och kanske har Brasilien kommit ifatt den
utveckling som ett tag såg ut att springa ifrån dem. Det räcker inte med
teknik och skönhet – skönheten måste skapas och formas i ett system.
Och jag vill veta vilka som överraskar. Ghana, Serbien, Sydkorea? Tre
aspiranter på att vara överraskningar, tre lag jag gärna ser gå långt.
Elfenbenskusten? Starkt lag, skicklig tränare – men kort tid till
förberedelser.
Jag hoppas på de afrikanska lagen. Ett framgångsrikt hemmalag är alltid
viktigt för själva festen, och jag vet att Afrika inte är ett land men den
här gången är det ett extra speciellt världsmästerskap. Det är första gången
fotbolls-VM arrangeras på den afrikanska kontinenten och bara själva
arrangemanget kommer att bli en boost för självförtroendet. Går något eller
några av lagen långt i turneringen – då sväller det kollektiva
självförtroendet ännu mer.
Jag hoppas.
Egentligen är det bara en sak vi vet säkert: det blir ett fantastiskt VM. Hur,
det är den stora frågan, som vi snart, om bara några veckor, har svaret på.