Gult och grönt är färgerna för dagen och som åtminstone just nu förenar en
nation som inte för så länge sedan var uppdelad i svart, vitt och färgat.
Två dagar före VM-premiären mot Mexiko finns det inga tvivel om att Sydafrika
kommer att gå långt i sitt VM-slutspel på hemmaplan. Det finns inga tvivel
om någonting. En positiv förväntan verkar ha slagit rot i de allra flesta
som valt att tillbringa åtskilliga timmar av denna onsdagseftermiddag som
färgstark kuliss till ett mäktigt skådespel som kommer att rikta världens
blickar mot Sydafrika under de närmaste fyra veckorna.
21-åriga Busi Rapetswa har tagit ledigt från jobbet på en lokal
byggfirma. Nu står hon i en korsning med några kompisar och dansar. Då och
då plockar de fram sina mobiltelefoner och plåtar folklivet som de själva är
en del av. Det är landslagströja på som gäller och så en ostyrig peruk i
nationens alla färger.
– Vi står bakom Bafana Bafana hela vägen till finalen, säger Busi Rapetswa.
Fotbolls-VM är en fantastisk möjlighet för oss alla. Förhoppningsvis kan vi
skapa samma atmosfär som under rugby-VM 1995.
Då var Sydafrika en purfärsk demokrati som för första gången fick möjlighet
att bjuda övriga världen på en hejdundrande idrottsfest och dessutom vann
mästerskapet.
Mycket har hänt sedan dess, men sociala skillnader och gamla levnadsmönster
lever kvar i stor utsträckning.
Sandton, där Bafana Bafana slagit läger under VM, är de rika och välbärgades
stadsdel. Lyxhotell och flotta köpcentrum ligger tätt och många
bostadsområden är inhägnade av murar och taggtråd. Från slutet av 60-talet
och fram till apartheidsystemets avskaffande för drygt femton år sedan var
Sandton en stad i staden med självstyre och egen regering.
Tvåbarnsmamman Haylej Webber bor i Sandton och personifierar på
sitt sätt både det som alltid har varit och det som kanske kan bli. Hon och
barnen har också landslagströjor på sig, men betraktar festligheterna på
lite håll. Hennes svarta hushållerska och barnflicka Agnes Senomadi är med
och bär 3-åriga dottern Hannah på sina axlar.
– Enbart att få vara med här är en fantastisk upplevelse och ett tillfälle att
föra samman människor av alla raser, säger Haylej Webber med 4-åriga sonen
Rhys på armen.
De allra flesta spelarna i VM-truppen har vuxit upp i helt andra stadsdelar.
Nu betraktas de som symboler för något mycket större än fotboll. Hela
upptakten till VM-premiären har handlat mer om turneringens betydelse för
landet än om vad spelarna ska göra på planen för att besegra Mexiko.
Att förväntningarna är höga råder det dock ingen
tvekan om. I en opinionsundersökning i Sydafrika nyligen hamnade Bafana
Bafana som andrahandsfavorit bakom Brasilien att vinna hela turneringen.
Att det börjar dra ihop sig märks också. Sydafrikas näst sista tränings-pass
inför öppningsmatchen vara bara öppet för media i femton minuter. Det är
fokus på det som ska göras nu och för en spelare som Aaron Mokoena blir det
väldigt speciellt.
Den 29-årige mittbacken och lagkaptenen har gjort över hundra
landskamper för Sydafrika. Han är uppvuxen i det fattiga Vaal-området strax
utanför Johannesburg. I morgon leder han sitt landslag på Soccer City
stadium i en stad som numera ser honom med helt andra ögon.
– Utan tvekan kommer det att bli mitt stoltaste ögonblick, säger han. Att gå
genom spelargången och in på planen, jag kan inte föreställa mig känslan,
men det kommer att bli helt otroligt. Inget annat ögonblick kommer ens nära.