MALMÖ. De nervösa fnissen kommer efter en stund. Leenden, blickar som
flackande söker varandra. Och så de som inte fnissar, som med armarna i kors
och benen brett isär har bäddat ner sina ansikten i mjuka dunjackor.
– Vill inte du sätta på din tjej i röven, frågar Mårten Svedberg, alias Johan.
– Joo, svarar Mårten Svedberg, den här gången alias Micke, dröjande och det
finns en påtaglig nyfikenhet i lokalen. Vad ska hända härnäst? Vart ska den
här enmansdialogen ta vägen?
Klubbstugan på Limhamns Ip har förvandlats till teaterscen, publiken består av
fyrtio LB 07-killar mellan 16 och 18 år och på scenen står Mårten Svedberg
och spelar sin föreställning "Fotbollsbögen". Han går sista året på
Teaterhögskolan och det här är hans egna projekt.
Några minuter tidigare har det varit knäpptyst i lokalen. Fyrtio öron
spetsades när Mårten Svedberg berättade bakgrunden till varför han valt att
skriva just den här pjäsen.
– För ett och ett halvt år sedan sa jag "jävla bögjävel" till en kille.
Bredvid mig stod en av mina närmaste vänner som är homosexuell. Jag skämdes
fruktansvärt och han blev jätteledsen. Jag har inte använt det som skällsord
på tio år – var kom det ifrån plötsligt?
Mårten Svedberg gick hem och funderade, rannsakade sig själv och kom fram till
att det bara kunde finnas ett svar på den frågan: idrottsvärlden. Han hade
spelat fotboll och handboll från att han var sju till 22 och "bögjävel"
ingick i vardagsvokabulären.
– Vi kunde säga vadsomhelst. Jag läste på och insåg att det inte fanns en enda
öppet homosexuell manlig spelare i de högsta divisionerna. Det måste finnas
ett samband med jargongen, den är starkt homofobisk och alla är rädda för
att frysas ut. Står du på fel sida blir du mobbad.
Under skrivandeprocessen insåg han hur han ville spela pjäsen. Han ville inte
ha en vanlig teaterscen, han ville nå ut till den publik han vände sig till
och han ville göra det på deras hemmaplan. I omklädningsrummet. Förfrågan
har gått ut till många föreningar, än har bara LB 07 nappat.
– Det finns ett motstånd till de här frågorna, det märks i det svala
intresset. Och visst, de får sitt tabu kastat rakt i ansiktet. Men det är en
gratisföreställning som spelas hos dem, de behöver inte ordna något, inte ta
sig till teatern, ingenting.
Pjäsen bygger på hans egna erfarenheter, dels från de egna tonåren men också
från ett fotbollskollo han var ledare på i somras. Då insåg han att inte
mycket hade förändrats.
– Jag trodde att fotbollen hade kommit längre, men det är en så isolerad
värld. Det som sägs utanför den verkar inte kunna tränga in.
– På kollot sprang 9-10 åringar omkring och skrek bögjävel, hora och jävla
fitta. Det var fem tjejer med på kollot och de fick så mycket skit, jag blev
helt mörkrädd. Killarna visade sånt förakt för dem, sa till dem att de inte
kunde spela fotboll eftersom de är tjejer. Tjejerna var hur grymma som
helst! Men då blev killarna ännu räddare och sa ännu fulare saker.
De andra ledarna på kollot var dels killar från Idrottshögskolan och dels
tjejer som tidigare hade arbetat med teaterkollon. Deras upplevelser av
kollot skiljde sig fundamentalt.
– De kvinnliga ledarna fick ingen som helst respekt av barnen, de lyssnade
bara på männen. Och när jag tog upp jargongen med dem från Idrottshögskolan
hade de inte tänkt på det, de hade svårt att se det. Någon hade tänkt lite
på det men tyckte inte att det var så farligt.
Mårten Svedberg känner igen sig själv i det, förnekelsen, och menar att
kulturen är så etablerad att det är svårt att få syn på den för den som
befinner sig mitt i den. Själv reflekterade han inte över jargongen förrän
han började spela teater i tonåren. Då fick han också själv känna på hur det
var att vara "bögen". Han kunde tackla gliringarna som övergick i mobbing,
men tröttnade till slut på mentaliteten. Efter ett tag var annat roligare
och han lämnade fotbollen.
– Jag är inte ensam om det, det är en så stark kultur att många av mina
kompisar som älskar fotbollen har tröttnat. Man inser att allt inte står
rätt till, tröttnar på att höra idiotierna.
Vad händer med dem som blir kvar?
– De kämpar nog på i det tysta. Eller så blir de så fast i det så de inte ser
det.
Skulle du vilja att dina barn spelade fotboll?
– Ja, jättegärna. Men jag skulle vilja ha ordentlig kontakt med klubben. Inte
lämna det vind för våg och låta det vara en frizon.
Det är i första hand ledarnas inställning Mårten Svedberg vill åt. Mycket
hänger på vad de accepterar. De spelar viktiga roller i spelarnas liv och
därmed har de också möjlighet att bryta de negativa mönstren.
– Som auktoritet och förebild måste du ta ansvar. Men tyvärr tror jag att de
tränarna är rätt få.