De ansvariga i Tour de France har alltid betonat att det är publiken som gör
tävlingen till vad den är. Trots otaliga dopningsskandaler och trots att det
gått snart tjugofem år sedan en fransman vann tävlingen har det franska
folket besvarat kärleken och dessutom dragit ständigt fler utländska gäster
med sig.
Saint-Girons, lördag 14.30
Det ligger förväntan i luften i Saint-Girons. Här, vid Pyrenéernas fot, står
luften nästan stilla och hettan är pressande. Åskådarna trängs på skuggsidan
av Avenue Galieni och Avenue de la Résistance, där de sista kilometerna av
den åttonde etappen avgörs.
De fyra systrarna Christiane, Jeanine, Martine och Gisela – som inte tycker
att det finns någon anledning att berätta sina efternamn för Sydsvenskan –
finns i publiken med män, barn och barnbarn. Martine är bosatt i
Saint-Girons, de andra tre bor i regionens storstad Toulouse. De ser Tour de
France på plats så gott som varje år, någonstans i närheten av Pyrenéerna.
Intresset är grundmurat.
– Touren har alltid funnits, säger Christiane.
Ett försök att förklara det självklara.
Col d’Aspin, söndag 09.30
Det är en strålande förmiddag i bergen. Drygt 1 500 meter över havet står ett
tält och ett stort solskydd, med den engelska och skotska flaggan vajande i
den lätta vinden. Framför sitter engelsmannen Ross Walker bekvämt
tillbakalutad i en solstol.
Han har perfekt utsikt över bergspasset Col d’Aspin, som tillsammans med
mytomspunna Col du Tourmalet ett par mil bort utgör en klassisk passage i
Tour de France. Men så har han också varit på plats med familjen – frun
Lindsay samt döttrarna Holly, Katie och Jodie – sedan kvällen före.
– Då var det inte så mycket folk här. Men sedan fylldes det på under natten
och synen i morse var fantastisk, säger Ross Walker och gestikulerar mot
myllret nedanför.
Försäljningen av kött från grillen och öl på fat har redan pågått ett bra tag.
Bilarna kan räknas i hundratal, människorna i tusental och längs en grusväg
som går längs bergsryggen är raden av husbilar så lång att den försvinner in
bland träden. Och det är bara på hyllan där själva bergspasset är beläget,
scenen är densamma ändå från klättringens början nere i Aure-dalen.
Och då är det ändå fyra och en halv timme tills de första cyklisterna
passerar. I bästa fall.
Den engelska familjen bor sedan länge väster om Toulouse, cirka femton mil
bort. De är överens om att bergsetapperna ger den bästa upplevelsen, både
sportsligt och skönhetsmässigt.
– Atmosfären här är otrolig. Det är så mycket folk här för att följa
cyklisterna och se lagen kämpa tillsammans, säger Ross Walker.
– Och så har det blivit så internationellt. Det är inte bara Tour de France
längre, det är hela världens Tour, fortsätter Lindsay Walker och pekar
snabbt ut australier, belgare och holländare som har slagit upp sina tält i
närheten.
Det är familjen Walkers tionde besök på Tour de France. Men förmodligen inte
den sista.
Barcelona, torsdag 16.00
Barcelona är sannerligen inte en stad som saknar stora idrottsevenemang.
Det har visserligen gått sjutton år sedan sommar-OS avgjordes här, men även
till vardags är invånarna i den katalanska mångmiljonstaden bortskämda.
FC Barcelona har den senaste säsongen spelat världens förmodligen bästa
klubblagsfotboll och festerna i den spanska ligan och Champions League har
avlöst varandra. Klubbens handbolls- och basketlag ligger inte långt efter.
Ändå är det folkfest när Tour de France kommer på besök och när den långa
reklamkaravanen passerar Plaça d’Espanya är det snudd på kaos i de täta
publikleden.
Lite senare, efter att norrmannen Thor Hushovd har skurit mållinjen som
etappsegrare, flockas autografjägare och cykelfantaster utanför det staket
som skiljer dem från cyklisterna. Precis bakom dem reser sig Estadi Olimpic,
Olympiastadion. Touren har gått i mål mitt i det olympiska området på
Montjuïc och är den här sommaren det hetaste idrottsevenemanget i Barcelona.
Andorra Arcalis, fredag 15.00
Familjen Pettersson från Göteborg gillar Tour de France. Åtminstone pappa
Mikael och äldste sonen Gustav. Hela familjen är med och har tillbringat
natten på hotell halvvägs upp i stigningen till etappmålet på
skidanläggingen Arcalis i Andorra.
– Det blir en dag här, sedan åker vi vidare och tar några dagar på stranden,
säger Mikael Pettersson.
Frun Bodil Petterson berättar att det är deras tredje livebesök på Touren.
Tidigare har de sett etapper i Paris och Caen.
– Men vi har aldrig varit på någon bergsetapp innan. Det är en fascination att
följa det, säger Mikael Pettersson.
Familjen väljer en utskjutande kulle som plats för att följa cyklisternas kamp
på vägen upp mot skidanläggningen. De får se den unge fransmannen Brice
Feillu passera först av alla och hålla undan till seger på etappen. Det är
hans första start i Tour de France, men med segern har han redan tagit plats
i de franska cykelfansens hjärtan.
Barcelona, torsdag 18.20
Rolf Sørensen ser varm ut. Den före detta toppcyklisten, som tog OS-silver för
Danmark i Atlanta 1996, som vann två etapper i Tour de France och som kört i
den gula ledartröjan, är numera expertkommentator för danska TV2.
Kanalen sänder direkt så mycket som det bara går och kompletterar med
studiosnack – hemma som borta – både före och efter etapperna.
Rolf Sørensen lämnar sin position framför kameran, som filmar honom med
Medelhavet i bakgrunden. Efter en snabb macka får han tid att prata med
Sydsvenskan och gör ett tappert försök att förklara vad det är som har gjort
touren till vad den är idag – ett av världens i särklass största
idrottsevenemang.
– Det är ett legendariskt lopp som körts i snart 100 år. Det är legender och
myter, det är samma stora bergpass som man känner igen från år till år. Det
är en tävling för alla länder och även om var en har sin favorit så finns
det inga fiender. Alla är vänner och åskådarna hejar både på den förste och
den siste, säger Rolf Sørensen.
– Och sedan är det ju idrottsvärldens hårdaste tävling, 21 dagar och knappt
4000 kilometer. Det är något helt unikt och man kan bara se här i Barcelona
hur stort det har blivit. Utöver OS och VM i fotboll är det väl närmast den
största sportbegivenhet som finns.
Tour de France-publiken ökar, både längs vägarna och framför tv-skärmarna. De
många dopningsavslöjandena i slutet av 1990-talet påverkade cykelsporten,
men touren verkade komma stärkt ur krisen.
– En del av dragkraften är att åskådarna kommer väldigt nära cyklisterna, de
kan i princip klappa dem på axeln. Med den massiva mediebevakning som det är
så blir man som ryttare dessutom ordentligt exponerad även i sitt hemland.
Tittarna lär känna en eftersom de får följa en på nära håll under många
dagar i sträck.
– Jag tror att det är därför som det har blivit en så stor begivenhet, i varje
fall i Danmark. Det gäller också folk som inte är så cykelintresserade i
vanliga fall. Touren har blivit en del av sommaren.
Kanske har tourens plats i almanackan – mitt i sommaren på bästa semestertid –
hjälpt till att lyfta den till den särställning som den fått inom
cykelsporten. De två andra stora etapploppen, Giro d’Italia och Vuelta a
España, har i allt större utsträckning fått se sig förpassade till näst
högsta serien.
De kan helt enkelt inte matcha tourens oerhört lyckade marknadsföring, även om
Rolf Sørensen menar att tävlingens sportsliga innehåll inte förändrats
särskilt mycket.
– Segrarna som togs för 50 eller 100 år sedan var lika stora som segrarna är
nu. Den som har vunnit en etapp i Tour de France eller kört i den gula
tröjan kommer aldrig att glömmas inom cykelsporten. Men medietäckningen är
mer massiv nuförtiden.
– Fransmännen har varit otroligt duktiga på att exponera touren mediemässigt.
Girot och Vueltan är precis lika svåra lopp, det är bara inte samma
täckning. Där är det också lite så att man inte bjuder in för många
utländska cyklister eftersom man helst vill att en italienare eller en
spanjor vinner. Här är de samlade allihop, de bästa från alla
nationer, säger Rolf Sørensen innan han återvänder till sin plats framför
tv-kameran.
Col d’Agnes, lördag 11.50
Fem kilometer från toppen planar stigningen till Col d’Agnes ut. Synen som
väntar där, på hyllan ovanför sjön Etang de Lers, är smått overklig där uppe
i bergen.
Husbilarna står trångt parkerade på ena sidan vägen. På andra sidan råder
något som närmast kan liknas vid en regelrätt marknad. Det är parasoller,
cykeltröjor, crêpes, marmelad, förkläden, dukar, vin, vatten, blommor och
sangria i en salig blandning.
Det är folkfest på hög nivå. Bokstavligt talat.
Oust, lördag 13.15
I skuggan under ett träd, intill den lilla bron som leder över floden Garbet
där Pyrenéernas toppar ger plats för de mjukare kullarna i Massif de
l’Arize, sitter en grupp människor klädda enligt områdets traditioner. De
ska framföra sånger och danser när hela tourkaravanen drar förbi och trots
att det återstår tre timmar av väntan är stämningen hög.
Tour de France skapar fest varhelst den drar fram, även om det finns en del
som tycker att det var bättre förr. – För mig har touren blivit för
kommersiell. Jag var mer intresserad när jag var yngre och tycker att det
hade varit mer spännande med nationslag, säger Raymond Dubois, en av
deltagarna i folkloregruppen ”Pastous et Pastouretos”.
Nationslagen har haft sin plats i Tour de France, men försvann till förmån för
de professionella stallen 1962.
– Alla de här lagen med företagsnamn intresserar mig inte. Men det är bara min
personliga åsikt, förklarar Raymond Dubois.
Saint-Girons, lördag 17.10
Först kommer tätgruppen med fyra cyklister, två minuter senare den stora
klungan. De susar över floden Le Salat, som skär rakt genom Saint-Girons,
tar vänster i rondellen och försvinner i ett nafs mot mål.
Publiken, som väntat i timmar, får se den spanske etappsegraren Luis-Leon
Sanchez i totalt femton sekunder.Sedan är han borta.
För Christiane och hennes systrar är Tour de France över för den här gången,
men det finns ju alltid nästa år.
Vive le Tour.