Man skulle annars kunna tro att spelare som ytterst sällan har kroppskontakt
med någon annan skulle vara minst utsatta.
– Det stämmer inte. Risken är lika stor för alla. Många korsbandsskador är
självförvållade och uppstår utan att man blivit tacklad, konstaterar Sanna
Åstrand.
För egen del hade hon hoppat åt ena hållet, såg bollen komma i andra hörnet,
gjorde en snabb vändning och vred knäet.
Anna Roxå bestämde sig plötsligt för att kroppsfinta på utsidan istället för
insidan och fastnade med foten.
– Det är nästan omöjligt att förebygga och avvärja korsbandsskador. Har man
tränat upp knästabiliteten minskar visserligen risken, men hamnar knäet i en
onormal vinkel klarar det inte felbelastningen, säger Anna Roxå.
Emma Åstrand är ensam av de här tjejerna att ha blivit utsatt för våld. Fult
knuffad då hon befann sig i luften och landade snett.
– Samma knä för andra gången. Nu har jag bara 15 procent kvar av korsbandet.
Handboll är min stora passion, men kan jag få men för livet tvingas jag
kanske sluta, suckar Emma Åstrand.
Hennes första skada har liksom Sanna och Annas inträffat i Lunds Arena. Och på
samma planhalva.
– Det är förstås en tillfällighet. Men man kan spekulera i om inte golvet haft
en viss inverkan. Det ger bra fäste och ökar samtidigt risken att fastna,
konstaterar Anna Roxå.
– En kul poäng är väl att golvet i gamla Idrottshallen var så halt att
spelarna ofta gled runt, men vi kan inte minnas att någon råkat ut för en
korsbandsskada där, säger Emma Åstrand.
Svårt att fastställa orsak och verkan. Det är också slumpens olyckliga skördar
att åtta av tio spelare kommer från Skåneklubbar och hela fyra från H65 Höör.