Landslaget behöver någon som kan ryta till

Tårarna är torkade och Sveriges handbollsdamer på väg hem igen. Vad som gick fel?

En hel del. Sverige kom till VM med skadade spelare och ett sargat självförtroende. Med målet att prestera två mästerskap i rad men med inställningen att det är på OS Sverige ska vara som bäst. Orsakerna till VM-besvikelsen är många. Men en av anledningarna till Sveriges tidiga VM-sorti är tjejernas ledande team, Per Johansson och Anders Lundin.

Om Rysslands förbundskapten Jevgenij Trefilov är en rytande björn är Per Johansson och Anders Lundin två mjuka teddybjörnar i jämförelse. Två goa gubbar som man kan berätta sina djupaste hemligheter för och gråta ut hos om det känns tungt. Inget fel med det, men i ett landslag som har för avsikt att ta en VM-medalj krävs två olika björnar. En Trefilov (fast inte riktigt lika skoningslöst arg) som kan ryta ifrån när spelet går i stå. Och en lugnare björn som kan bjuda på blåbär och säga uppmuntrande ord.

Jag pratade lite med Per Johansson om framtiden innan han satte sig på planet hem från Sao Paulo igår. Förbundskaptenen som under EM i fjol kunde vara som en skällande hund har i Brasilien knappt gått att se arg. Han har talat i gåtor och sett ovanligt lugn ut både på träning och match. Han pratar själv om att han nu varit en del av landslaget i sju år. Att han fått uppleva mycket, både med- och motgång.

Per Johansson är tydlig med att han kommer att fortsätta över OS i London nästa år, hans kontrakt går ut hösten 2013. Men när han säger det känns han inte övertygad. Det lät lite som när LDB FC Malmös tränare Martin Sjögren i höstas pratade om att det var dags att ta steget vidare. Dags att släppa in en ny kraft.

Anders Lundin som var landslagets mentala coach under EM i fjor gick inför VM in som assisterande förbundskapten när Magnus Johansson hoppade av sitt uppdrag. När man pratar med Anders får man känslan av att man lyssnar på ett avslappningsband som bara kommer att få en att må bra. Han pratar om att allt handlar om att lita på varandra. Att tjejerna ska skjuta, skutta och lita på varandra. Säkert sant men tyvärr känns det för mesigt.

Det Sverige behöver är två tränare med helt olika personligheter. Två ledare som kompletterar varandra. I Stefan Lövgren ser jag en framtida förbundskapten. Han har respekt från samtliga tjejer, utstrålar pondus och kan tända till när det behövs. Frågar man landslagstjejerna blir de nästan lyriska när Lövgren nämns. ”Han är grym, obeskrivligt viktig, han har handbollsglasögon och är fantastiskt kompetent. Han besitter allt vi vill ha med i landslaget” sa Johanna Wiberg till mig när jag frågande henne om Lövgrens betydelse som general manager.

Men frågan är om Lövgren vill och vågar. Om han kan gå in i en tränarroll för att förbättra Sveriges chans till en OS-succé.

Tårarna är torkade och Sveriges handbollsdamer på väg hem igen. Vad som gick fel?

En hel del. Sverige kom till VM med skadade spelare och ett sargat självförtroende. Med målet att prestera två mästerskap i rad men med inställningen att det är på OS Sverige ska vara som bäst. Orsakerna till VM-besvikelsen är många. Men en av anledningarna till Sveriges tidiga VM-sorti är tjejernas ledande team, Per Johansson och Anders Lundin.

Om Rysslands förbundskapten Jevgenij Trefilov är en rytande björn är Per Johansson och Anders Lundin två mjuka teddybjörnar i jämförelse. Två goa gubbar som man kan berätta sina djupaste hemligheter för och gråta ut hos om det känns tungt. Inget fel med det, men i ett landslag som har för avsikt att ta en VM-medalj krävs två olika björnar. En Trefilov (fast inte riktigt lika skoningslöst arg) som kan ryta ifrån när spelet går i stå. Och en lugnare björn som kan bjuda på blåbär och säga uppmuntrande ord.

Jag pratade lite med Per Johansson om framtiden innan han satte sig på planet hem från Sao Paulo igår. Förbundskaptenen som under EM i fjol kunde vara som en skällande hund har i Brasilien knappt gått att se arg. Han har talat i gåtor och sett ovanligt lugn ut både på träning och match. Han pratar själv om att han nu varit en del av landslaget i sju år. Att han fått uppleva mycket, både med- och motgång.

Per Johansson är tydlig med att han kommer att fortsätta över OS i London nästa år, hans kontrakt går ut hösten 2013. Men när han säger det känns han inte övertygad. Det lät lite som när LDB FC Malmös tränare Martin Sjögren i höstas pratade om att det var dags att ta steget vidare. Dags att släppa in en ny kraft.

Anders Lundin som var landslagets mentala coach under EM i fjor gick inför VM in som assisterande förbundskapten när Magnus Johansson hoppade av sitt uppdrag. När man pratar med Anders får man känslan av att man lyssnar på ett avslappningsband som bara kommer att få en att må bra. Han pratar om att allt handlar om att lita på varandra. Att tjejerna ska skjuta, skutta och lita på varandra. Säkert sant men tyvärr känns det för mesigt.

Det Sverige behöver är två tränare med helt olika personligheter. Två ledare som kompletterar varandra. I Stefan Lövgren ser jag en framtida förbundskapten. Han har respekt från samtliga tjejer, utstrålar pondus och kan tända till när det behövs. Frågar man landslagstjejerna blir de nästan lyriska när Lövgren nämns. ”Han är grym, obeskrivligt viktig, han har handbollsglasögon och är fantastiskt kompetent. Han besitter allt vi vill ha med i landslaget” sa Johanna Wiberg till mig när jag frågande henne om Lövgrens betydelse som general manager.

Men frågan är om Lövgren vill och vågar. Om han kan gå in i en tränarroll för att förbättra Sveriges chans till en OS-succé.